Björn Wiman: Sången som fångade sorgen efter 11 september har fått ny kraft

För exakt 25 år sedan, den 11 september 2001, kapade 19 män fyra flygplan och genomförde en attack som kom att förändra världen. Två torn i World Trade Center kollapsade, Pentagon skadades och ett fjärde plan störtade i Pennsylvania. Nästan 3 000 människor dödades i dåden, som sedan dess har präglat säkerhetspolitik, krig och samhällsutveckling på en global nivå. Tio dagar efter katastrofen stod Bruce Springsteen på en tv-sänd stödgala för offren och deras familjer. Med gitarr och munspel presenterade han en ny låt som han kallade ”en bön för våra fallna bröder och systrar”. Bakom honom stod hans fru och nära vänner i en gospelkör. Mot slutet av låten höjde de alla sina händer och sjöng: ”With these hands, with these hands / We pray for the strength, Lord.”

Låten, ”My city of ruins”, hamnade ett år senare på albumet ”The Rising”, som kom att bli ett av de mest betydelsefulla musikaliska verken som skapades i kölvattnet av 11 september. Den har sedan dess framförts i vitt skilda sammanhang – för jordbävningsoffer i Nya Zeeland och Italien, för att hedra förlusten av nära anhöriga, och som en hymn för att räkna in de levande och minnas de döda.

Men låten har en dubbel historia. Den skrevs inte alls efter 11 september 2001, utan faktiskt före. Ursprungligen var den tänkt som en elegi över Asbury Park i New Jersey, en kuststad som i början av 2000-talet befann sig i ett svårt förfall. Staden, som en gång var känd som en blomstrande semesterort och en central plats för den tidiga rockmusiken, hade under flera decennier dragits med ekonomisk nedgång, arbetslöshet och sociala problem. För Springsteen var den en sorgesång över ett Amerika som han upplevde var på väg att gå under, men också en hymn om modet att resa sig igen.

De senaste 25 åren har Asbury Park genomgått en dramatisk återhämtning. Genom lokala investeringar, inte minst från Springsteen själv och andra aktörer, har staden åter byggts upp. Nya hotell, restauranger och kulturscener har lockat turister och nya invånare, och området har åter blivit en levande kuststad. Det är en utveckling som många ser som en symbol för hur en plats kan resa sig ur ruiner – men den står i kontrast till utvecklingen i USA som helhet, där politiska och sociala klyftor har vuxit sig allt djupare.

Under Springsteens senaste turné, som avslutades i våras, var ”My city of ruins” ett av de centrala numren. Den här gången använde han den dock som en metafor för den amerikanska drömmens slutgiltiga död. Raderna om blodbefläckad mark och övergivna kyrkor fick en ny, brutal innebörd i ljuset av dagens politiska landskap. Många tolkade låten som en bild av en nation som övergivits av dem som är satta att försvara den, och som i stället vänt sig mot sina egna medborgare. Springsteen introducerade också denna gång låten som en bön – en bön för det Amerika som han sjungit om i över 50 år och som han insisterar på fortfarande finns, trots allt.

”Vi kommer att överleva detta”, sade han från scenen. ”Let’s pray.”

De orden bär fortfarande stor tyngd, både som en sorg över allt som störtade samman den där septemberdagen och som en förvissning om att det som lagts i ruiner alltid kan byggas upp igen. I ett samhälle där kriser ofta får djupa och långvariga konsekvenser – ekonomiskt, psykiskt och socialt – fungerar Springsteens låt som en påminnelse om både förlustens tyngd och människans förmåga till återhämtning.

Musikhistoriker och kulturkommentatorer har pekat på att ”My city of ruins” är ett ovanligt tydligt exempel på hur en låt kan få nya betydelser över tid. Den är skapad ur ett lokalt perspektiv, men har därefter använts som en universell sorgesång. Den bär också på en påminnelse om att katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer, terrorattacker eller samhälleliga sammanbrott, aldrig lämnar ett samhälle oförändrat. Frågan är alltid vad som byggs i stället – och i vems namn.

I dag är Asbury Park åter en blomstrande stad, medan USA som helhet brottas med djupa politiska spänningar, ekonomisk otrygghet och en växande misstro mot institutioner. Bruce Springsteen har genom hela sin karriär skildrat dessa spänningar genom sina låttexter, och ”My city of ruins” har blivit en av de texter som allra tydligast fångar både förfall och hopp. Den fortsätter att spelas i konserter, i minnesstunder och i privata sammanhang där människor söker tröst och gemenskap.

Tjugofem år efter 9/11 står låten fortfarande som ett vittnesbörd om att musik kan bära en kollektiv känsla av sorg, men också om att hoppet om återuppbyggnad aldrig helt försvinner. Precis som Asbury Park reste sig ur sitt förfall, och precis som människor världen över har rest sig efter katastrofer, påminner Springsteens musik om att ruiner inte behöver vara slutet – utan ibland är början på något nytt.