”Böckerna har räddat oss – jag vet inte hur vi skulle överlevt”

Den turkiske filantropen och människorättsförsvararen Osman Kavala har i nästan nio år suttit fängslad i Turkiet, trots upprepade krav från Europadomstolen om att han ska friges. I veckan reste hans hustru, professorn Ayşe Buğra, till Stockholm för att ta emot Gilel Storch-priset på hans vägnar. I ett samtal på Konserthuset berättade hon om åren som gått, om böckernas betydelse i fängelset och om det svåra förhållandet till hoppet.

Buğra inledde med en siffra: den 3 234:e dagen sedan hennes man berövades sin frihet. Osman Kavala greps i oktober 2017 på flygplatsen i Gaziantep i sydöstra Turkiet. Han var på väg hem från ett möte om ett stödprojekt för syriska flyktingkonstnärer. Enligt åklagarna ska han ha finansierat och organiserat protesterna i Geziparken i Istanbul sommaren 2013, där enligt uppgift omkring 3,5 miljoner människor deltog. Han anklagades också för spioneri och för att med våld ha försökt störta regeringen och den konstitutionella ordningen.

Europadomstolen har flera gånger underkänt anklagelserna och konstaterat att frihetsberövandet saknar rättslig grund. Trots det dömdes Kavala till livstids fängelse. Fallet har väckt internationell uppmärksamhet och lett till skarp kritik från människorättsorganisationer. Europarådets ministerkommitté har inlett ett överträdelseförfarande mot Turkiet sedan regeringen vägrat att följa Europadomstolens beslut.

Kavala är en av Turkiets mest kända filantroper och grundare av kulturorganisationen Anadolu Kültür. Han har länge arbetat med dialog och mänskliga rättigheter, vilket gör hans fall till en symbol för det krympande utrymmet för det civila samhället i Turkiet.

Ayşe Buğra deltog i 20 rättegångar som hon beskriver som märkliga. Hon säger att hon aldrig hörde åklagarna presentera en enda konkret våldshändelse där hennes man skulle ha varit inblandad. Hon tror att myndigheterna behövde peka ut en organisatör och finansiär för att kunna beskriva Geziprotesterna som ett planerat uppror. ”Det är fullständigt uppdiktat”, säger hon.

I dag sitter Kavala i högsäkerhetsfängelset Marmara utanför Istanbul. Han får dagstidningar och följer nyheterna på tv, och nyligen började en radiokanal sända klassisk musik, något han blev glad över. Däremot saknar han dator och internet, vilket gör skrivandet svårt. Hustrun träffar honom två gånger i månaden. Vid ett av besöken kan de sitta tillsammans och prata; vid det andra skiljs de åt av en glasruta och talar i telefon.

Böckerna har räddat paret genom åren. Tillsammans läser de gärna klassiker. Senast valde de Denis Diderots ”Jakob fatalisten och hans husbonde”, en bok som enligt Buğra påminner om vikten av att förbli sig själv och inte förlora handlingskraften. De har också läst Kazuo Ishiguro och Julian Barnes. ”Vi hade inte klarat oss utan böckerna”, säger hon.

Europadomstolens stora kammare har nyligen krävt att regeringen friger Kavala. Buğra kallar beslutet mycket tydligt och starkt. Ändå säger hon att hon försöker undvika hopp. Hon berättar om när hennes man en gång frikändes och familj och vänner stod utanför fängelset för att välkomna honom. Han släpptes aldrig. ”Det var förmodligen min mest traumatiska upplevelse under de här nio åren”, säger hon. ”Efter något sådant undviker man hoppet.”

Hon är trots det övertygad om att det internationella systemet för mänskliga rättigheter måste försvaras. Regeringens vägran att följa Europadomstolens beslut är inte bara en personlig tragedi. Den hotar hela Europakonventionen, menar hon. Systemet får inte avfärdas som verkningslöst.

När det gäller Sveriges relation till Turkiet varnar hon för att stämpla hela befolkningen utifrån regeringens politik. Det finns en stark opposition och många modiga människor som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter. Hon tror på dialog och ömsesidig förståelse, men betonar att ekonomiska och geopolitiska intressen inte får överskugga grundläggande värden.