Brittiska landsdelar vill bryta loss: ”Historiskt”

Ledarna för Skottland, Wales och Nordirland har undertecknat vad de själva beskriver som en historisk överenskommelse där de deklarerar att ”Westminsters era närmar sig sitt slut”. I avtalet, som signerades i Cardiff på måndagen, kräver de tre riksdelarnas ledare grundlagsändringar som ger ökat självstyre – och de vill samtidigt se ett brittiskt återinträde i EU.

Bakom överenskommelsen står Skottlands försteminister John Swinney (SNP), Wales Rhun ap Iorwerth (Plaid Cymru) och Nordirlands försteminister Michelle O’Neill (Sinn Féin). Tillsammans representerar de tre partier som alla på olika sätt utmanar Storbritanniens centraliserade statsskick, där merparten av den politiska makten utgår från Westminster i London.

Utspelet kommer i ett politiskt läge där frågan om Storbritanniens framtida struktur åter aktualiserats. Den nytillträdde premiärministern Andy Burnham har nämligen förordat en långtgående decentralisering av beslutsfattandet – ett ställningstagande som gett nytt bränsle åt debatten om hur den brittiska unionen ska organiseras framöver.

De tre ledarnas krav på ökat självbestämmande ska dock inte förstås som ett gemensamt politiskt projekt i traditionell mening. SNP förespråkar ett självständigt Skottland, Plaid Cymru vill se ett självständigt Wales, medan Sinn Féin driver frågan om att Nordirland ska återförenas med Republiken Irland. De politiska slutdestinationerna skiljer sig alltså åt, men vägen dit – förhandlingar med London om utökade befogenheter – är gemensam.

EU-frågan utgör en annan sammanhållande länk. Samtliga tre partier vill se ett brittiskt återinträde i unionen, drygt ett decennium efter folkomröstningen 2016 då Storbritannien röstade för att lämna EU. För Skottland, som överväldigande röstade för att stanna kvar i unionen, har Brexit-dramat ytterligare spätt på kraven på självständighet. För Nordirland handlar det om de särskilda utmaningar som gränsfrågan mot Irland inneburit, medan Wales i mindre utsträckning profilerat sig i EU-frågan men ändå anslutit sig till kravet.

Internationellt har utvecklingen uppmärksammats – inte minst från Washington. Under ett besök på Irland i helgen sade USA:s president Donald Trump att det vore ”fantastiskt” om den gröna öns två delar enades.

– Det kommer att ske förr eller senare, sade han.

Uttalandet väckte genast reaktioner i både London och Dublin, där man är medveten om att en irländsk återförening skulle få långtgående konsekvenser för fredsprocessen och för Nordirlands status inom Storbritannien.

Den politiska utvecklingen måste också förstås i ljuset av de senaste årens turbulenta brittiska politik. Efter brexitomröstningen, flera regeringsskiften och inte minst de ekonomiska påfrestningar som följt har frågan om Storbritanniens framtida sammansättning blivit allt mer levande. Opinionsmätningar har under perioder visat på ett ökat stöd för skotsk självständighet, även om stödet varierat över tid.

För Nordirland är läget särskilt komplext. Långfredagsavtalet från 1998 slår fast att en folkomröstning om återförening ska hållas om det finns en tydlig opinion för det, men exakt hur en sådan process skulle se ut är föremål för tolkning. Samtidigt har gränsfrågan mellan Nordirland och Irland, som aktualiserades i samband med brexit, skapat nya spänningar i regionen.

Att de tre ledarna nu valt att gå samman i ett gemensamt utspel signalerar en ny strategisk medvetenhet. Genom att koordinera sina krav gentemot Westminster hoppas de kunna öka trycket på den brittiska regeringen. Frågan är dock hur stor genomslagskraft en sådan allians kan få, då de tre riksdelarnas relationer till London ser mycket olika ut – både historiskt och i dagsläget.

Experter på brittisk konstitutionell rätt har pekat på att en federal modell, där de olika delarna av Storbritannien får ökad autonomi, skulle kunna vara en kompromissväg. Men ett sådant reformarbete skulle kräva omfattande grundlagsändringar och sannolikt möta starkt motstånd från de krafter som vill bevara centralmakten i London.

Om den nytillträdde premiärministern Burnhams decentraliseringslinje får fäste återstår att se. Hans uttalanden har tolkats som en vilja att lyssna på kraven från landets olika delar, men det är ännu oklart hur konkreta åtgärderna blir – och om de kan tillfredsställa de tre ledarnas betydligt mer långtgående ambitioner.

Den här veckans överenskommelse kan därmed bli startskottet för en ny fas i den brittiska unionsdebatten, där de perifera riksdelarna gemensamt kräver en ny maktbalans. Hur långt de några – och hur långt centralmakten i London är beredd att gå till mötes – är frågor som kommer att prägla brittisk politik under lång tid framöver.