Forskare vid universitetet i Warwick i Storbritannien har gjort en anmärkningsvärd upptäckt som kastar nytt ljus över den evolutionära ursprunget till människans skratt och språk. Genom att analysera inspelningar av kittlade apor och barn har forskarlaget identifierat slående likheter i hur olika primatarter uttrycker glädje och humor.

Studien omfattade fyra orangutanger, två gorillor, fyra schimpanser och tre dvärgschimpanser som alla spelades in medan de blev kittlade. Forskarna jämförde sedan dessa inspelningar med motsvarande material från fyra barn i samma situation. Resultatet visade att alla individer, oavsett art, skrattar enligt samma grundläggande mönster med identiska rytmiska intervall.

Denna påfallande likhet pekar enligt forskarna på att människor och apor har ärvt en urgammal språkstruktur från en gemensam förfader som levde för flera miljoner år sedan. Upptäckten ger viktiga insikter om hur mänsklig kommunikation har utvecklats och vilka biologiska mekanismer som ligger till grund för vårt komplexa språk.

Peter Gärdenfors, professor emeritus i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, förklarar betydelsen av fynden. Han påpekar att även om många djurarter kan skratta, så liknar apornas skratt människans mest av alla. Detta tyder starkt på att det är samma underliggande hjärnstrukturer som styr skrattreflexen hos både människor och deras närmaste evolutionära släktingar.

Det faktum att evolutionen har valt att bevara skrattet genom miljontals år av naturligt urval visar också på dess fundamentala betydelse för primaternas överlevnad. Enligt Gärdenfors är skrattet framför allt livsnödvändigt för det sociala samspelet inom grupper av primater. Genom skrattet kan individer signalera trygghet, bekräfta sociala band och uppmuntra fortsatt interaktion.

Det finns dock också viktiga skillnader mellan hur apor och människor använder skrattet. Aporna tycks främst skratta spontant i leksituationer, där funktionen är att kommunicera ”det här är kul, vi fortsätter”. Skrattet fungerar som en bekräftelse på att den fysiska kontakten och leken är välkommen och bör fortsätta.

Människan däremot har utvecklat en betydligt mer sofistikerad repertoar av skrattformer. Vi kan skratta beräknande, hånfullt och till och med manipulativt. Denna förmåga till medveten kontroll över skrattet utgör faktiskt en avgörande skillnad mellan människan och andra primater.

Forskarna menar att människan är den enda av de studerade arterna som har utvecklat full kontroll över sitt skratt. Denna kontroll är enligt studien en grundläggande byggsten i utvecklingen av mänskligt tal. Gärdenfors förklarar att människan kan kontrollera sina stämband mycket bättre än apor, vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna utveckla ett komplext talat språk.

Trots skillnaderna i hur skrattet används verkar olika primatarter ibland skratta åt samma typ av situationer. Gärdenfors berättar att forskare har observerat schimpanser som skrattar åt dem som ramlar, till exempel om någon individ halkar på ett bananskal. Aporna verkar alltså uppskatta slapstick-humor precis som människor gör, vilket ytterligare understryker våra gemensamma evolutionära rötter.

Denna typ av humor och förmågan att uppskatta den hos andra tyder på en viss grad av empati och förmåga att sätta sig in i andras situation. Det visar också att grunden för mänsklig humor kan spåras mycket längre tillbaka i evolutionen än vad man tidigare trott.

Studien, som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Communications Biology, bidrar till en fördjupad förståelse av hur mänskligt språk och kommunikation har utvecklats. Genom att studera våra närmaste släktingar i djurriket kan forskare kartlägga de evolutionära steg som ledde till människans unika kognitiva förmågor, inklusive vårt komplexa talspråk och våra nyanserade sociala interaktioner.