Stolthet – men ingen skadeglädje i Kiev: ”Vill bara att kriget tar slut”

I ett hett Kiev bär invånarna på en blandning av stolthet och djup sorg. När frågan ställs om hur det känns att läget i kriget mot Ryssland förbättrats, blir svaren komplexa och kantade av personliga förluster.

För 48-åriga Natalja Hulsjina finns ingen enkel glädje. Hennes son Vasia åkte till fronten omedelbart när kriget bröt ut. Den 8 september 2024 försvann han utanför staden Pokrovsk. Sedan dess vet hon inte om han lever eller är död. Den personliga tragedin överskuggar alla militära framgångar.

”Så är det i ett krig. Man förlorar människor. Vi hade ju knappt en armé när kriget började. Nu har vi byggt upp ett motstånd i världsklass. Men alla dessa unga pojkar… det är hemskt att de måste dö”, säger Hulsjina.

## Militära framgångar på flera fronter

De senaste veckorna har Ukraina lyckats sätta betydande press på Ryssland genom strategiska angrepp mot rysk oljeproduktion. Attackerna har nästan förlamat delar av den ryska infrastrukturen och fått konkreta effekter på flera håll.

Krimhalvön har Ukraine i praktiken lyckats isolera från resten av det rysk-ockuperade territoriet. Motorvägen från Mariupol till Krim, som tidigare fungerade som en viktig transportled över ockuperat område, är inte längre farbar på grund av ständiga ukrainska drönarattacker. Den olagligt byggda bron över Kertjsundet, som Ryssland uppförde efter annekteringen 2014, har förvandlats till en flaskhals med extrema bilköer.

Effekterna märks tydligt på halvön. Tusentals ryska turister försöker återvända hem till Ryssland eftersom det inte går att få tag på bensin på Krim. Den energikris som drabbat halvön illustrerar hur effektiv den ukrainska strategin med långräckviddsangrepp har varit.

## Teknologisk utveckling ger resultat

De ukrainska framgångarna beror inte enbart på drönare. Landet har också börjat tillverka egna medeldistansrobotar, vilket markant ökat deras militära kapacitet. Under förra helgen sköt Ukraina sina kryssningsrobotar FP-5 Flamingo mot vapenfabriken Titan-Barrikady i Volgograd, djupt inne i ryskt territorium.

Enligt uppgifter från oberoende Ukrainska Pravda träffade tre av fem robotar fabriken. De exakta skadeverkningarna är ännu oklara, men attacken visar på Ukrainas växande förmåga att slå mot strategiska mål långt från frontlinjen.

## Komplicerade känslor bland civilbefolkningen

På Kievs gator märks krigets påverkan tydligt. Majoriteten av människorna man möter är kvinnor. Även om Ukraina inte har totalmobiliserat finns det fortfarande män i staden, men deras andel på gatorna har minskat märkbart.

Läkaren Antonina Kovaljova, 63 år, säger att hon trots allt inte kan känna skadeglädje över ryska civila som drabbas. ”Ryssarna är våra fiender. Men jag kan inte glädjas över att vanligt folk lider. Jag har ju själv genomlevt allt det där”, berättar hon.

Samtidigt betonar Kovaljova att ansvaret för att avsluta kriget vilar på Ryssland. Hon drar paralleller till Majdanrevolutionen 2014, när ukrainare tvingade sin regering att avgå. ”Men ryska folket vill inte stoppa kriget. Det är ju inte bara Putin som slåss mot oss, det är ryska soldater som kommer hit för att döda oss. För att de får betalt”, säger hon.

## Brutna band över gränserna

Kriget har slitit sönder många personliga relationer. Både Antonina Kovaljova och hennes väninna Inna Ivanenko hade vänner på Krim. Före 2014 reste de ofta till halvön som turister. Nu har kontakten helt brutits.

Kovaljova berättar att hennes gamla vänner sade att de var tvungna att ”ändra sin syn på saker och ting” efter den ryska annekteringen. Sedan dess har de inte talats vid. Hon äger fortfarande en bostad utanför Simferopol som hon besökte senast 2019. ”Nu bor någon annan där. Jag har ingen aning om vem det är”, säger hon och rycker sarkastiskt på axlarna.

Klassläraren Inna Ivanenko, 67 år, är född i Ryssland och har fortfarande släktingar där. I början av kriget upprepade de gång på gång att hon bara skulle stå ut lite till, sedan skulle allt ordna sig. Nu pratar de inte längre med varandra.

## Långa utsikter till fred

Trots de militära framgångarna tror få på ett snabbt slut på kriget. Natalja Kotenko, 52 år, uppskattar att det kommer att ta ytterligare ett till två år innan fred är möjlig.

Oksana, 54, ser förhandlingar som den enda vägen framåt. ”Det finns inget annat sätt. Beslutsfattarna på båda sidor måste komma överens”, säger hon.

Stämningen i Kiev är alltså fylld av motsättningar – stolthet över den egna arméns prestationer blandas med personlig sorg, militära framgångar vägs mot utsikten till fortsatt lidande, och hoppet om fred tempereras av insikten att vägen dit är lång.