Efter ayatollans död – hårdföra militärer ser ut att ta makten i Iran

Allt fler tecken tyder nu på att Irans revolutionsgarde har tagit över den faktiska makten i landet efter ayatollan Ali Khameneis död. Enligt tidningen The Economist håller landet på att omvandlas från en religiös diktatur till en militärdiktatur, där säkerhetstjänsten och militären sitter på alla avgörande positioner.

Sedan Khamenei dödades i ett israeliskt flyganfall den 28 februari har nya propagandaskyltar dykt upp på gatorna i huvudstaden Teheran. De föreställer sju män som nu klivit fram i rampljuset som landets nya maktelit. Anmärkningsvärt nog syns inte den nye andlige ledaren Mojtaba Khamenei på något av plakaten. Han har ännu inte framträtt offentligt sedan han utsågs till efterträdare efter sin fars död.

Det som främst väcker uppmärksamhet är bildernas utformning. De traditionella religiösa symbolerna lyser med sin frånvaro. Fem av de sju männen bär uniform, och endast en av dem har på sig den turban som markerar religiös ledarskap. Detta signalerar en tydlig maktförskjutning bort från det teologiska styret, skriver The Economist.

Enligt tidningens uppgifter är den nya ledningen främst inriktad på säkerhet och repression. Redan nu rapporteras offentliga avrättningar av demonstranter ha återupptagits, och den ökända moralpolisen har återigen synts patrullera Teherans gator. Det är ett tydligt brott mot den något mer återhållsamma linje som präglade de sista åren av Khameneis styre.

Främst bland de sju männen på propagandaskyltarna återfinns Mohsen Rezaei, landets säkerhetschef och general med ett förflutet som chef för revolutionsgardet. Rezaei ledde gardet genom det blodiga kriget mot Irak 1980–1988 och spelade en central roll i uppbyggnaden av landet under efterkrigstiden. Hans långa militära karriär och djupa kopplingar till säkerhetsapparaten gör honom till en nyckelperson i det nya maktarrangemanget.

Vid hans sida står Ahmad Vahidi, överbefälhavare för revolutionsgardet. Vahidi beskrivs som en centralgestalt i kampen mot kvinnors rättigheter och har även grundat al-Qudsstyrkan, revolutionsgardets specialförband som koordinerar nätverket av pro-iranska militära grupper över hela Mellanöstern. Genom detta nätverk har Iran under decennier byggt upp ett inflytande som sträcker sig från Libanon och Syrien till Jemen och Irak.

Utrikespolitiskt bedöms den nya ledningen vilja driva en betydligt hårdare linje mot västvärlden. Huvudmålet uppges vara att USA ska tvingas bort från Mellanöstern. Detta står i kontrast till de mer pragmatiska krafter som leds av parlamentets talman Mohammad Bager Ghalibaf, vilken spelade en viktig roll i att förhandla fram det samförståndsavtal med USA som tecknades under Khameneis sista tid vid makten.

Trots den hårda retoriken uppger bedömare och källor till The Economist att de nya ledarna inte är principiellt emot ett avtal med Washington. Förutsättningen är dock att det gynnar Irans ekonomiska intressen. Generalernas inställning uppges vara att en total isolation skulle vara förödande för landet. Samtidigt betonar de att ett avtal med USA aldrig kommer att vara hållbart om inte amerikanerna först sätts under tillräcklig press.

Utvecklingen i Iran väcker frågor om landets framtida styrelseskick och dess roll i en region som redan befinner sig i gungning. Att revolutionsgardet nu tycks ha tagit ett fast grepp om makten innebär sannolikt en period av ökad repression internt och en mer konfrontativ hållning gentemot omvärlden. Förändringen markerar en historisk brytpunkt i Irans moderna historia, där den religiösa ledningens dominans nu utmanas av en militär elit med en helt annan agenda.