Erik de la Reguera: Macron vill framstå som en maktspelare – men Hormuzsundet är ett getingbo

När G7-ländernas ledare samlades runt det vita, cirkelformade bordet i den franska kurorten Évian på tisdagen, dominerade ett enda ämne diskussionerna – den omstridda överenskommelsen mellan USA och Iran. Donald Trump hade digitalt undertecknat ett dokument som beskrivs som en avsiktsförklaring, ett ”memorandum of understanding”, men detaljerna förblev oklara även för de flesta av de församlade stats- och regeringscheferna.

Trump själv utlovade transparens när han talade med journalister. Han meddelade att avtalstexten skulle offentliggöras inom några dagar och att han planerade att hålla en presskonferens där han skulle läsa upp dokumentet ord för ord. Enligt Trump rör det sig om ett ”väldigt viktigt dokument” som förtjänar omfattande mediebevakning.

Trots presidentens uttalanden visste de flesta deltagarna på G7-mötet mycket lite om avtalets faktiska innehåll, enligt diplomatkällor som den amerikanska tv-kanalen CNN har pratat med. Osäkerheten kring överenskommelsens exakta omfattning och bindande kraft skapar oro bland de europeiska allierade.

Det som verkar stå klart är att en formell underteckning ska äga rum i den schweiziska orten Bürgenstock på fredag. USA kommer att representeras av vicepresident JD Vance, som beskriver dokumentet som ”en och en halv sida långt” och ”mycket allmänt hållet”. Beskrivningen antyder att överenskommelsen innehåller breda formuleringar snarare än konkreta åtaganden.

Iran har bekräftat att landets chefsförhandlare kommer att delta i ceremonin i Schweiz. Men den avgörande frågan kvarstår – innebär detta verkligen slutet på kriget, eller är det bara ytterligare ett osäkert steg mot en möjlig fredsuppgörelse? Iran hävdar att striderna även kommer att upphöra i Libanon, men detta kräver också Israels medgivande, vilket komplicerar situationen ytterligare.

Frankrike och Storbritannien har under flera månader arbetat med att förbereda en koalition av länder som står redo att bidra till att säkra Hormuzsundet, den strategiskt viktiga vattenvägen genom vilken en betydande del av världens oljetransporter passerar. Men alla potentiella deltagare i denna insats ställer samma villkor – striderna måste ha upphört helt innan de är beredda att skicka sina fartyg till regionen.

Tysklands utrikesminister Johann Wadephul formulerade på måndagen det som tycks vara den gemensamma europeiska ståndpunkten. Han betonade behovet av tydliga besked om att inga fler krigshandlingar kommer att förekomma och att båda sidor i konflikten genuint önskar internationell hjälp med bland annat minröjning. Om dessa villkor uppfylls är Tyskland redo att bidra.

Tidigare har sådana förbehåll fått Donald Trump att ignorera europeiska erbjudanden om militärt stöd. Men Emmanuel Macron, som under G7-mötet vill profilera sig som en central maktspelare på världsscenen, antyder i en intervju med fransk television att den franska insatsen skulle kunna påbörjas redan om en vecka.

Den franska presidenten pekar på konkreta militära tillgångar som snabbt kan mobiliseras. Hangarfartyget Charles de Gaulle skulle enligt Macron kunna vara på plats två eller tre dagar efter att ett avtal bekräftats. Dessutom kan Frankrike snabbt skicka en fregatt och flera specialiserade minröjningsfartyg till regionen.

Franska flottan har relevant erfarenhet från Röda havet, där man eskorterat fraktfartyg och försvarade dem mot angrepp genom att skjuta ned drönare och ballistiska missiler. Men Hormuzsundet utgör en betydligt farligare miljö. Den som bedriver militära operationer där riskerar att utsättas för omfattande drönarattacker, ballistiska missiler, angrepp från snabba motorbåtar och inte minst sjöminor.

En av de stora osäkerhetsfaktorerna är just minorna. Ingen vet med säkerhet hur många minor Iran eventuellt har placerat ut i de trånga farvattnen – eller ens om landet har gjort det överhuvudtaget. Denna brist på information försvårar planeringen av säkerhetsoperationer avsevärt.

Även Storbritannien och Italien har signalerat att de skulle kunna delta med relativt kort varsel. Italienska minröjningsfartyg finns redan utanför Djibouti i Östafrika, och britterna har skickat krigsfartyget HMS Dragon till området. Men även med snabb mobilisering bedöms det ta flera veckor innan Hormuzsundet kan betraktas som säkrat.

Därför blir avtalets exakta formuleringar helt avgörande för hur situationen utvecklas. Om striderna återupptas finns en betydande risk att europeiska länder dras in i kriget, trots att de länge har försökt hålla sig utanför konflikten. Hormuzsundet är extremt trångt, och en europeisk befälhavare som uppfattar en drönare eller missil som ett hot mot det egna fartyget kommer sannolikt inte att tveka att vidta motåtgärder. Vad som händer därefter är omöjligt att förutsäga.

G7-gruppen består av USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Kanada, Italien och Japan – demokratier med några av världens största ekonomier. Fram till 2014 kallades gruppen G8, men Ryssland uteslöts efter annekteringen av Krim. Årets möte i Évian präglas starkt av konflikten i Mellanöstern, och ledarna för Qatar, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Egypten har därför bjudits in för att delta i samtalen.