Erkännande av folkmordet retar israelisk partner

Israels nyliga beslut att erkänna det armeniska folkmordet från perioden 1915–1922 skapar nu oväntat spänningar med Azerbajdzjan, trots att beslutet ursprungligen var riktat mot Turkiet. Händelserna för över hundra år sedan, då nära en och en halv miljon armenier mördades eller omkom efter fördrivning, har länge varit en diplomatisk känslig fråga för Israel.

Det israeliska beslutet kom som ett svar på turkiska president Recep Tayyip Erdogans upprepade attacker mot premiärminister Benjamin Netanyahu, som Erdogan jämfört med Hitler. Men effekterna av Israels ställningstagande sträcker sig längre än relationen till Turkiet. Azerbajdzjanerna är också ett turkfolk, och landet har exceptionellt nära band till Turkiet genom både kulturella och historiska kopplingar.

För snart tre år sedan erövrade Azerbajdzjan det omstridda Nagorno-Karabach från Armenien, ett militärt framgångsrikt krig som genomfördes med både turkiska och israeliska vapen. Detta militära samarbete illustrerar den komplexa webbens av allianser i regionen, där Israel nu riskerar att förlora en av sina viktigaste strategiska partners.

Israels tidigare vägran att erkänna det armeniska folkmordet har djupa rötter i landets ömtåliga och tidigare utmärkta relationer med Turkiet. Redan 1992 kallade den dåvarande israeliske utbildningsministern Yossi Sarid armeniernas tragedi för ”folkmord”, men det officiella Israel tog tydligt avstånd från yttrandet och reserverade sig. Sedan dess har Israel navigerat försiktigt i denna diplomatiska minfält.

Det ekonomiska och strategiska beroendet mellan Israel och Azerbajdzjan är betydande. Azerbajdzjan förser Israel med nära hälften av landets oljeimport, vilket gör det till en kritisk energileverantör. Men samarbetet sträcker sig långt bortom ren oljehandel. De två ländernas samarbete inom vapenteknik och underrättelseverksamhet beskrivs som intimt.

Enligt uppgifter som ingen av länderna officiellt kommenterar, befann sig israeliska specialstyrkor i den tidigare sovjetrepubliken under konflikten med Iran. Detta understryker den strategiska betydelsen av relationen för Israels säkerhetspolitik i regionen.

Den azerbajdzjanska faktorn i Israel-Iran-relationen är komplex. Irans stora azerbajdzjanska minoritet utgör mellan 15 och 20 procent av landets befolkning. Deras språk står mycket nära den moderna turkiskan, vilket skapar kulturella och språkliga band över gränserna. Irans tidigare högste ledare Ali Khamenei var själv tvåspråkig och talade både persiska och azerbajdzjanska, vilket illustrerar minoritetens betydelse i den iranska samhällsstrukturen.

Azerbajdzjans djupa misstro mot Iran utgör huvudskälet till dess nära relationer med Israel. Den islamiska republiken i Iran fruktar å sin sida tendenser till ”pan-turkisk” separatism bland den azerbajdzjanska befolkningen i norra Iran. Denna rädsla är inte obefogad, med tanke på att även övriga stater kring Kaspiska havet – Uzbekistan, Kazakstan och Turkmenistan – har turkiska språk som modersmål. En stark pan-turkisk rörelse skulle kunna utgöra ett hot mot Irans territoriella integritet.

Israel befinner sig nu i ett genuint dilemma. Om landet tvingas välja mellan sina strategiska relationer till Azerbajdzjan och sitt erkännande av folkmordet på armenier, finns det inga enkla lösningar. Att dra tillbaka folkmordsbeslutet skulle innebära ett stort prestigetap och skada Israels trovärdighet internationellt. Samtidigt är Azerbajdzjan, rent strategiskt sett, extremt svårt att ersätta som partner.

Det azerbajdzjanska oljeberoendet kan eventuellt lösas genom alternativa leverantörer, men det omfattande samarbetet inom underrättelseverksamhet och den strategiska positionen gentemot Iran går inte att kompensera på kort sikt. Azerbajdzjan fungerar som en viktig framskjuten position för israelisk underrättelseinhämtning och eventuella operationer riktade mot Iran.

Situationen illustrerar hur historiska orättvisor och nutida geopolitik kolliderar. Israels erkännande av det armeniska folkmordet är moraliskt och historiskt befogat, men timing och konsekvenser visar hur komplicerad Mellanösterns och Kaukasus diplomatiska verklighet är. För Israel handlar det nu om att försöka balansera principfasta ställningstaganden med hårda säkerhetspolitiska realiteter i en redan instabil region.