Expert: Både USA och Iran kan utropa sig till segrare

USA och Iran har bekräftat att man nått en överenskommelse för att avsluta det väpnade konflikten mellan länderna, men många frågetecken kvarstår kring avtalets innehåll och framtida konsekvenser. President Donald Trump meddelade att Hormuzsundet kommer att öppnas permanent och att oljeflödet återupptas från och med fredag. Han hävdar även att Iran lovat att avstå från att skaffa kärnvapen.

Från iransk sida har betydligt mer detaljerad information om samförståndsavtalet presenterats. Den halvstatliga nyhetsbyrån Mehr har publicerat en lista med 14 punkter som beskriver avtalets omfattning. Bland de viktigaste punkterna ingår ett permanent och omedelbart upphörande av alla stridshandlingar, inklusive i Libanon, samt ett fullständigt upphävande av USA:s sjöblockad inom 30 dagar.

Enligt den iranska redogörelsen ska USA dra tillbaka sina militära styrkor från områden kring Iran och Hormuzsundet ska återöppnas inom samma tidsram. Sanktionerna mot Irans oljeförsäljning ska hävas, vilket kan få betydande konsekvenser för den globala energimarknaden. Dessutom ska USA presentera återuppbyggnadsplaner för Iran till ett värde av minst 300 miljarder dollar.

Avtalet innebär också att 12 miljarder dollar i frysta iranska tillgångar släpps redan innan de kommande förhandlingarna inleds. Dessa förhandlingar, som planeras pågå i 60 dagar, ska fokusera på att nå en överenskommelse om kärnkraftsfrågan och fullständigt häva alla amerikanska sanktioner mot landet.

Noterbart är att diskussioner om Irans missilprogram och landets stöd till grupper som Hizbollah har tagits bort från dagordningen. Den slutliga överenskommelsen kommer enligt den iranska versionen enbart att behandla frågor som rör det anrikade uranet, anrikningsprocessen, hävandet av sanktioner och det iranska ekonomiska återuppbyggnadsprogrammet.

Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, bedömer att USA:s omfattande eftergifter beror på att landet hamnat i ett utdraget krig som man inte räknat med. Han menar att den amerikanska sidan hade planerat för en kortvarig konflikt och aldrig förväntat sig att Iran skulle stänga av Hormuzsundet, något som tidigare administrationer alltid velat undvika.

Fazlhashemi förklarar att USA trodde att den iranska regimen skulle falla på grund av folkliga protester och genom intensiva militära slag. Men planerna fungerade inte som tänkt, och efter 40 dagars krig och två månaders stillestånd befann sig USA i en annan situation än den förväntade.

Israeliska medier lyfter fram att flera av huvudmålen med kriget misslyckades. Man nådde inte målen om regimskifte, att förstöra Irans kapacitet att avfyra ballistiska robotar eller att stoppa stödet till proxygrupper som Hizbollah och huthi-rebellerna. Detta faktum ger ammunition åt kritiker av avtalet i både USA och Israel.

Fazlhashemi påpekar att många viktiga frågor skjuts på framtiden, inklusive kärntekniken och det höganrikade uranet. Detta skapar utrymme för motståndare till avtalet, så kallade hökar i både USA och Iran, att försöka sabotera överenskommelsen. Redan dagen före tillkännagivandet demonstrerade grupper i Iran mot ett möjligt avtal.

Ett särskilt känsligt moment blir begravningen av den dödade ayatollan Khamenei i juli, när många förväntas kräva hämnd. Fazlhashemi menar att fientligheterna mellan Iran, USA och Israel inte kommer att försvinna bara för att ett avtal skrivs under. Förtroendet mellan parterna är obefintligt, och många radikala grupper i Iran kräver vedergällning för dödandet av landets högsta ledare, hans familj och ett stort antal politiker och militära befälhavare.

Trots att krigsmålen inte uppnåddes har USA och Israel tillfogat Iran omfattande skador som kommer att ta lång tid att reparera. Ett femtiotal militärbaser i Iran har angripits, och landets marina styrkor och luftförsvar är kraftigt försvagade. Uppemot 70 procent av stålindustrin och stora delar av den petrokemiska industrin har förstörts i bombningarna.

Detta har lett till närmare två miljoner förlorade arbetstillfällen, galopperande inflation och en djup ekonomisk kris. Fazlhashemi beskriver situationen som en taktisk seger för USA och Israel, men en strategisk seger för Iran, som lyckats motstå två av världens starkaste militärmakter och samtidigt förmått slå tillbaka i stor omfattning.

Redan 40 minuter efter det inledande amerikanska anfallet mot Iran svarade landet med motangrepp. Många amerikanska baser och amerikanska intressen i Mellanöstern har attackerats, och Israel har utsatts för omfattande anfall. Detta innebär att båda sidor kan hävda att de vunnit konflikten.

Iran kan också påstå att man nu dikterar villkoren för länderna runt Persiska viken, genom att man slutat angripa Qatar, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien och dessutom involverat dessa länder i framtagandet av samförståndsavtalet. Detta stärker Irans regionala position trots de militära förlusterna.

För den iranska regimen finns dock stora risker för fortsatta folkresningar och protester. Den ekonomiska krisen var den ursprungliga gnistan till hela konflikten under mellandagarna 2025, och det missnöje som då uppstod finns fortfarande kvar i befolkningen.

Fazlhashemi betonar att regimen måste försöka hantera situationen, annars riskerar nya protestvågor att svepa över landet. Regimen har redan backat på vissa punkter, och allt fler iranska kvinnor ignorerar slöjtvånget och visar sig offentligt utan huvudduk. Missnöjet i befolkningen kvarstår, och om regimen inte förmår hantera den ekonomiska och politiska krisen samt den totala bristen på förtroende, blir nya protester oundvikliga enligt experten.

Hormuzsundet, som går mellan Iran och Oman, är en av världens viktigaste sjöfartsleder för oljetransporter. Cirka en femtedel av världens oljeförsörjning passerar genom sundet, vilket gör det strategiskt avgörande för den globala energimarknaden. Återöppnandet av sundet kan därför få betydande effekter på oljepriserna och den internationella ekonomin.