Hamilton Steiner: ”Operation Vivaldi” gör Putins första mål alltmer avlägset

”Operation Vivaldi” – så kallas den ukrainska motoffensiv som enligt flera bedömare kan vara den mest framgångsrika operationen vid fronten i år. Även om den inte förändrar krigets övergripande spelplan ännu, har den en stark symbolisk betydelse: Kremls långvariga dröm om att kontrollera hela Donbass framstår nu som allt mer avlägsen.

Offensiven har fått sitt namn efter den italienske kompositören Antonio Vivaldi, troligen som en kodbeteckning inom de ukrainska styrkorna. Exakt vilka områden som berörs är höljt i dunkel – militära operationer omges av sekretess – men uppgifter från fronten tyder på att ukrainska förband har lyckats bryta igenom ryska linjer på flera punkter i de östra delarna av landet. De strider som pågår i Luhansk- och Donetskområdena har intensifierats under de senaste veckorna, och ukrainska styrkor har enligt oberoende källor tagit tillbaka byar och strategiska höjder.

För att förstå operationens betydelse måste man se den i ett större sammanhang. Donbassregionen, som omfattar de två nämnda provinserna, har varit en av krigets hårdaste fronter sedan 2014. Ryssland har under hela kriget haft som uttalat mål att ”befria” hela Donbass, ett begrepp som i praktiken inneburit att man vill erövra de områden som ännu inte kontrolleras av de ryskstödda separatisterna. Efter nästan två år av fullskaligt krig har frontlinjen ändrats flera gånger, men de senaste månaderna har ryssarna haft övertaget genom en kombination av tungt artilleri, drönare och vågvåldsamma infanteriattacker.

Mot den bakgrunden blir Operation Vivaldi något av en game changer i psykologisk mening. Att ukrainska förband nu lyckas med ett välorganiserat genombrott visar att den ryska krigsmakten inte är oövervinnerlig, och att de ukrainska styrkorna fortfarande har förmågan att ta initiativet. Flera militäranalytiker har noterat att operationen verkar vara baserad på en kombination av underrättelseinsatser, precisionseld och snabba manövrar – en taktik som påminner om de västutbildade brigadernas träning.

Symbolvärdet är svårt att överskatta. För ukrainska soldater och civilbefolkning är en seger, hur liten den än är, ett bevis på att uthållighet ger resultat. För den ryska ledningen innebär det en prestigeförlust; man har länge presenterat kriget som en nödvändig säkerhetsåtgärd, men nu måste man förklara varför man backar. Det är också en signal till omvärlden att Ukraina fortfarande kan försvara sig och att fortsatt stöd från väst är avgörande.

Även om operationen inte kastar om spelplanen, har den fått konsekvenser bortom frontlinjen. Inom försvarsindustrin har efterfrågan på artilleriammunition, drönare och elektronisk krigföring ökat, och flera västländer har meddelat nya stödpaket. Enligt uppgifter från EU-kommissionen diskuteras just nu ett gemensamt initiativ för att öka produktionen av granater till Ukraina, och USA har nyligen godkänt leveranser av långräckviddiga missiler. Dessa beslut har i sin tur en direkt påverkan på försvarsaktier och den europeiska vapenindustrin, där orderstockarna växer.

Samtidigt finns det en baksida. Ryssland har en förmåga att lära sig av sina misstag och anpassa sig. Varje ukrainsk framgång möts vanligtvis av massiva ryska artilleribombardemang mot civila mål, och det är sannolikt att Operation Vivaldi kommer att besvaras med ännu hårdare attacker mot städer och infrastruktur. Det humanitära priset är redan högt; enligt FN har över sju miljoner ukrainare flytt sina hem, och under vintern väntas situationen förvärras.

Ändå pekar flera tecken på att kriget har nått ett nytt skede. Ukraina har fått stridsvagnar, artillerisystem och luftvärn från väst, vilket har förbättrat deras förmåga att genomföra offensiva operationer. Men det handlar också om logistik och uthållighet. Operation Vivaldi visar att de ukrainska styrkorna har tagit till sig ny taktik, men analyser från bland annat Royal United Services Institute i London understryker att detta inte är en varaktig lösning utan en ögonblicksbild av en dynamisk konflikt.

För Kreml är situationen obekväm. Den ryska propagandan har länge framställt operationen som en ”fredsbevarande insats”, men verkligheten på marken talar ett annat språk. Att man nu tvingas retirera eller omgruppera i vissa sektorer underminerar bilden av en överlägsen krigsmakt. Experter på rysk politik menar att detta kan leda till ökad intern kritik mot den militära ledningen, även om president Vladimir Putin försöker visa en enad front.

Sammanfattningsvis är Operation Vivaldi en påminnelse om att kriget är långt ifrån avgjort. Den ukrainska armén har visat prov på både skicklighet och mod, men vägen till en fullständig återerövring av ockuperade områden är lång och kantad av svårigheter. Vad som däremot är tydligt är att Donbass inte längre är en självklar rysk sektor. Drömmen om ett fullständigt kontrollerat östra Ukraina får nu skjutas ännu längre in i framtiden – oavsett hur många offensiver Kreml planerar.