Hon fick nog av busvisslingar: ”Förtjänar att få löpträna utan att bli raggad på”

Kvinnor i Bryssel startar projekt för att kartlägga säkra löprundor efter omfattande trakasserier

Det är en varm sommarkväll i Bois de la Cambre, Bryssels största park. Sybila Galera Hauer knyter sina skosnören och förbereder sig för en löprunda. I ena änden av parken syns Natos imponerande residens, medan en vidsträckt skog breder ut sig i den andra riktningen. Trots den vackra miljön är det inte alltid som kvinnor känner sig trygga när de springer ensamma här.

Den belgiska huvudstaden är ett av Europas mest tätbefolkade och urbaniserade områden, präglat av smala trottoarer och breda bilvägar. Parkerna utgör viktiga gröna lungor i den kompakta staden, men de är inte alltid trygga mötesplatser. Många grönområden saknar tillräcklig belysning, och vissa har fått dåligt rykte bland invånarna.

Galera Hauer, som är advokat med spansk-tyskt ursprung, beskriver verkligheten som många kvinnliga löpare i Bryssel möter. Bristande belysning gör att man måste springa med pannlampa efter mörkrets inbrott, om man ens vågar ge sig ut. Ett återkommande problem är sexuella trakasserier i form av busvissling och ropade kommentarer från okända män. Situationen förvärras av att vissa parker och tågstationer har blivit tillhåll för hemlösa personer, och tältläger i det gröna är ingen ovanlig syn.

När Galera Hauer flyttade till Bryssel för fyra år sedan för att arbeta där, fick hon en varning av sin hyresvärd. Parken intill lägenheten kallades för ”våldtäktsparken”, vilket självklart påverkade hennes vilja att träna där. Denna typ av varningar är inte ovanliga i den belgiska huvudstaden.

Belgien har sedan tidigare infört en särskild lag mot sexism som ska motverka sexuella trakasserier i det offentliga rummet. Den som använder kränkande språk eller begår sexuellt ofredande på allmän plats kan dömas till böter på 250 euro. Men kritiker menar att lagen inte har någon verklig effekt.

En undersökning från 2023 visar på problemets omfattning. Hela 83 procent av de tillfrågade belgiska kvinnorna uppgav att de har blivit trakasserade i det offentliga rummet. Siffran understryker att lagstiftningen inte har löst problemen i praktiken.

Galera Hauer berättar att många kvinnor vidtar omfattande försiktighetsåtgärder innan de ger sig ut för att springa. Hon springer själv aldrig ensam med hörlurar, för att kunna höra om någon skulle följa efter henne. Hon tänker också noga igenom hur hon klär sig och väljer ofta att bära en hoodie och keps istället för shorts och linne när hon springer ensam.

Det som oroar henne är hur normaliserat detta beteende har blivit. Kvinnor hon talar med beskriver liknande strategier för att känna sig säkrare. Att behöva anpassa sin klädsel och sitt beteende för att undvika trakasserier har blivit en del av vardagen för många kvinnliga löpare i Bryssel.

För att möta dessa utmaningar startade Galera Hauer en löpargrupp enbart för kvinnor för ett par år sedan, Bxl Girls Run Club. Under den fuktiga sommarkvällen i Bois de la Cambre är gruppen ute på en kuperad runda om nio kilometer. Trots att de springer tillsammans händer det fortfarande att män visslar eller ropar kommentarer efter dem, men upplevelsen av trygghet är ändå betydligt större i grupp.

Traditionella löparappar erbjuder i dag tips på rundor baserade på distans och terräng. Men de saknar helt information om säkerhetsaspekter. Man får veta hur många kilometer sträckan är, men ingenting om huruvida den upplevs som trygg. Finns det belysning? Går rutten genom gångtunnlar? Känner kvinnor sig säkra när de springer där? Dessa frågor förblir obesvarade.

Tillsammans med den ideella organisationen Run Her Way har gruppen nu lanserat ett ambitiöst projekt för att kartlägga trygga springrundor i den belgiska huvudstaden. Kvinnor uppmanas att rapportera in platser som av olika anledningar upplevs som otrygga, men också att dela med sig av de stråk de upplever som säkra och trevliga. Liknande initiativ finns redan i flera städer i Nederländerna, där de har visat sig vara framgångsrika.

Målet är att bygga upp en omfattande databas med säkra löprundor för kvinnor. Tjänsten riktar sig särskilt till dem som tillfälligt besöker Bryssel och vill ta en löptur efter en lång arbetsdag. Många kommer till huvudstaden för kortare arbetsbesök och vet inte var man kan springa säkert. En klickbar karttjänst ska göra det enkelt att hitta trygga alternativ.

Projektet har också en annan viktig dimension. Genom att samla in data om var kvinnor känner sig otrygga vill initiativtagarna göra lokala myndigheter uppmärksamma på var det behövs extra belysning eller var man bör röja upp bland buskage och annan vegetation som kan skapa gömslen.

Men det finns ytterligare skäl till att vissa kvinnor föredrar att springa i rena kvinnogrupper. Galera Hauer nämner ett beteende som visserligen inte är brottsligt, men som många upplever som störande. Flera kvinnor har klagat på att blandade löpargrupper har förvandlats till ett alternativ till dejtingappar, där män ser tillfället att flirta som det primära syftet med deltagandet.

Galera Hauer är tydlig med sin ståndpunkt. Kvinnor förtjänar att få löpträna utan att någon raggar på dem. Löpningen ska handla om träning och gemenskap, inte om oönskade närmanden.

Projektet representerar ett bredare samhällsproblem där kvinnors tillgång till det offentliga rummet begränsas av trakasserier och otrygghet. Initiativet i Bryssel kan bli en modell för andra europeiska städer som brottas med liknande utmaningar, och visar hur lokala initiativ kan bidra till att återta det offentliga rummet.