Den ryska propagandan mot Finland och Sverige har intensifierats markant sedan båda länderna blev medlemmar i Nato. Retoriken har blivit allt skarpare och innehåller numera öppna hot om ryska motåtgärder. Nu har propagandan även letat sig in i den ryska valrörelsen inför höstens lokalval, där politiker försöker vinna röster genom att rikta hotfull retorik mot de nordiska grannländerna.

Kari Liuhto, Finlands första och enda professor i underrättelseforskning, sammanfattar den ryska inställningen mot Finland och Sverige som propagandistiskt fientlig. Professuren inrättades förra året i samarbete mellan Turun yliopisto och den finländska Försvarshögskolan, en strategisk satsning som speglar det förändrade säkerhetsläget i regionen.

Ett färskt exempel på den hotfulla retoriken kom nyligen från den ryske politikern Aleksej Zjuravljov, som sitter i den ryska statsdumans försvarskommitté. I direktsändning påstod han att Ryssland, trots det pågående kriget i Ukraina, har kapacitet att ”spränga halva Finland”. Enligt Liuhto är uttalandet kalkylerat och utgör en del av politikerns valkampanj, där han försöker fiska efter ultranationalistiska röster.

En stor del av Liuhtos arbete går ut på att analysera den propaganda som den ryska staten utsätter sina medborgare för. Hans analys visar att propagandan har intensifierats och hårdnat under det senaste året. Zjuravljovs utspel är bara ett av många exempel på denna utveckling.

Den ryska propagandan genomsyrar numera alla samhällsskikt och medier i landet. Alla ryska medier är i dag helt under Kremls kontroll, vilket gör propagandan nästan omöjlig att undvika för den ryska befolkningen. Den tränger igenom alla lager och har gradvis skapat en bild av Norden som fientligt inställt. Ryssland påstår bland annat att Finland försöker återta gamla landsområden som förlorades efter andra världskriget.

Efter Vinter- och fortsättningskriget förlorade Finland över tio procent av sin landsyta, inklusive landets näst största stad Viborg. Denna historiska förlust utnyttjas nu av rysk propaganda för att skapa en falsk berättelse om finländska revanschistiska ambitioner.

Samtidigt betonar Liuhto att de nordiska länderna inte ska överdriva betydelsen av de ryska politikernas barska uttalanden. Utspel om Gotland och Finland görs främst för att skrämmas och skapa oro, samt för att locka röster i den ryska inrikespolitiken. Han framhåller att det är när Kreml plötsligt blir tyst som det finns verklig anledning till oro, eftersom det skulle kunna betyda att de planerar konkreta åtgärder.

Enligt Liuhto finns det betydande förbättringspotential i både Finland och Sverige när det gäller beredskap, lagstiftning och skydd mot ryska påverkanskampanjer. Han påminner om den förvirring och osäkerhet som uppstod när drönare slog ner i Finland under våren, något som blottlade brister i beredskapen.

Finland anses vara en supermakt när det gäller beredskap på papperet, men Liuhto understryker att detta inte räcker. Konkreta planer och regelbundna övningar är nödvändiga, något som också gäller Sverige. Det ryska hotet är verkligt och länderna har fortfarande inte fullt ut förstått att situationen är allvarlig.

Som förebild lyfter Liuhto fram Estland, det tredje baltiska landet vid Östersjön. Estlands lagstiftning är uppdaterad för att möta dagens hot och landet har delat ut långa fängelsestraff till personer som samarbetat med rysk underrättelsetjänst, även i fall där inga statshemligheter varit inblandade. Detta proaktiva förhållningssätt anser han att både Finland och Sverige, liksom andra europeiska länder, borde ta efter.

Liuhtos bedömning är att den europeiska lagstiftningen släpar efter och behöver uppdateras för att kunna möta det ryska hotet som det ser ut i dag. I en tid då sabotagen ökar i Europa och hybridhot blir allt vanligare krävs en moderniserad lagstiftning som ger myndigheterna verktyg att agera effektivt.

Den förändrade säkerhetsbilden i Östersjöregionen efter Sveriges och Finlands Nato-anslutning har skapat en ny geopolitisk verklighet. Rysslands propagandamaskin har anpassat sig till denna nya situation genom att intensifiera den fientliga retoriken mot grannländerna, samtidigt som den används som ett politiskt verktyg i den interna ryska politiken.