”Den blinda damen som sjunger” – ett musikaliskt möte i Londons tunnelbana

Som barn blev Auriol Britton alltid på strålande humör när hennes pappa sade att hon hade en läkartid på det stora ögonsjukhuset vid Old Street. Då skulle hon nämligen få åka tunnelbana.

– Redan då tyckte jag att Londons tunnelbana var en underbar plats. Rörelsen, alla udda människor som finns här, jag älskar det, berättar hon.

Idag tillbringar hon minst åtta timmar i veckan i gångarna mellan perrongerna under den brittiska huvudstaden. Inte som pendlare – Auriol Britton har med åren blivit känd som ”den blinda damen som sjunger” och är en av Londons professionella tunnelbanemusiker.

En vårdag i slutet av april uppträder hon på Tottenham Court Road i Soho. Temperaturen är behaglig, något hon uppskattar då sommarvärmen kan pressa upp termometern till över 30 grader på stationerna. Med hjälp av sin ledsagare Steve monterar hon upp en kortläsare på ett stativ, tar en klunk varmt vatten från termosen och inleder sitt framträdande med den walesiska hymnen ”The ash grove”.

Hennes röst fyller den kakelklädda passagen med det rundade taket som leder ut till tågen. Trots att det är efter lunch och tjänstemännen redan befinner sig på sina kontor, genererar den första sången några pund i skålen och ett blipp på kortläsaren.

– Min repertoar består av drygt hundra nummer, främst äldre folkmusik. Jag har en förkärlek för skotska visor, men min särskilda nisch är att jag sjunger a cappella och utan mikrofon, förklarar Auriol.

Från mörker till musik

Som liten drabbades Auriol av en ögonsjukdom. Den återstående synen förlorade hon över en natt i augusti 1982. Hon gick redan då i en specialskola för barn med synnedsättning.

– Tyvärr är det i särklass viktigaste för ett brittiskt barn med funktionsnedsättning att ha en påstridig förälder som slåss för ens rättigheter till utbildning. Det hade jag och jag fick gå på en väldigt bra skola där jag fick lära mig att spela piano och sjunga i kör.

Det var dock först som ung vuxen som hon började ta sånglektioner och insåg att det var sång hon ville ägna sig åt. Efter universitetet prövade hon på gatumusikantens tillvaro och fick sedan höra talas om musikprogrammet i Londons tunnelbana.

Vid den tiden hölls auditioner på en nedstängd plattform någonstans på Central Line. Inför en jury framförde Auriol ”Ye Banks and braes”, en lyrisk ballad om förlorad kärlek skriven av den skotske poeten Robert Burns 1791. Någon vecka senare fick hon beskedet: ”Din repertoar och dina färdigheter motsvarar kraven för att bli en tunnelbaneartist.” Hösten 2007 gjorde hon sin första spelning på Westminsterstationen.

– I början trodde jag att det skulle vara temporärt, att tunnelbanan skulle vara en hållplats på väg mot andra scener. Men nu har jag sjungit för resenärer i snart 20 år och har inga planer på att sluta. Det är en viktig del av mitt yrke som sångerska, ja av hela min identitet faktiskt.

Ett etablerat musikprogram

Till skillnad från i Stockholm, där många nyligen börjat argumentera för tillåten musik i tunnelbanan efter trubaduren William Sundman Sääfs uppmärksammade framträdanden, har London sedan 2003 ett etablerat artistprogram i kollektivtrafiken.

Programmet startade som ett led i arbetet att förbättra säkerheten efter terrorattackerna den 11 september 2001. Tidigare kunde musiker framträda varsomhelst i de trånga, vindlande gångarna och på de överfulla plattformarna, vilket utgjorde en säkerhetsrisk ur evakueringssynpunkt.

– Men det handlar inte enbart om säkerhet, vi vill också att den musik som framförs ska vara varierad och hålla viss standard, säger Ann Gavaghan, chef för programmet London Underground Busking Scheme.

Idag finns öronmärkta platser för musiker på ett 40-tal stationer och tunnelbanan erbjuder omkring 100 000 timmar livemusik årligen. Drygt 200 artister är licensierade att uppträda inom genrer som spänner från opera till heavy metal och världsmusik.

Hårda krav och stor konkurrens

Den som önskar en licens måste först skicka in en video och sedan bli kallad till audition. Förra året ansökte mellan 400 och 500 personer. Juryn består av en företrädare för musikbranschen, en person från kollektivtrafiken och en representant för musikprogrammet.

Till bedömningskriterierna hör musikalitet, repertoar och framför allt förmågan att fånga människors uppmärksamhet på några få sekunder.

– Uppmärksamhetsfönstret är så litet. Vi letar efter musiker som griper in i passagerares lunk eller stress, som får en att förundras för ett ögonblick, förklarar Gavaghan.

För vissa har programmet blivit en språngbräda till samarbeten med operahus eller till framgångsrika musikkarriärer. Ed Sheeran är ett exempel – han spelade akustiskt på Londons underjordiska stationer innan han slog igenom. Men Ann Gavaghan betonar att tunnelbanemusiker är ett yrke i sig.

– Vissa av artisterna har musikuppdrag och deltidsarbeten vid sidan om, andra har detta som ett heltidsjobb. Tunnelbanemusikerna är professionella musiker.

Klirrande mynt och generösa affärsmän

Staden betalar ingen ersättning till artisterna – de får förlita sig på förbipasserandes generositet. Sedan pandemin har de flesta införskaffat kortläsare kopplade till sina smarta telefoner. Auriol Brittrons är inställd på tre pund (cirka 38 kronor) per betalning, men hon föredrar kontanter.

– Jag tycker om när mynten klirrar när de träffar skålen. Jag har hört att de som sjunger opera eller Beatles tjänar mest. I mitt fall märker jag att äldre affärsmän ofta är särskilt generösa.

Inkomsterna varierar kraftigt med säsong. Februari och augusti beskriver hon som svåra månader, medan december är betydligt mer lönsam. Också klädsel påverkar intäkterna.

– Om jag har på mig vackra färgglada plagg och ett glittrande diadem tjänar jag mer än om jag uppträder i rufsigt hår och nopprig kofta. En gång vid jultid, då jag skänker alla pengar till kyrkans välgörenhetsarbete, gav en herre mig 200 pund, men det hör verkligen till ovanligheterna. Jag kan säga såhär: Jag är nöjd med vad jag tjänar.

Efter tvåtimmarspasset på Tottenham Court Road väntar ytterligare ett pass på Green Park i Mayfair. Hon och ledsagaren Steve har en timme på sig att packa ihop, äta något och ta sig till nästa station.

– Att sjunga ute i samhället, att placera konsten i vardagen och låta människor betala så mycket eller så lite de vill eller kan – det tror jag på. Det känns helt enkelt meningsfullt, avslutar hon.