Lågt valdeltagande i Bosnien-Hercegovina ses som signal om frustration

Söndagens val i Bosnien-Hercegovina gav tre presidenter med diametralt olika syn på landets framtid. Den bosniakiske kandidaten Denis Becirovic från socialdemokratiska SDP-BiH tog hem den bosniakiska platsen i det roterande presidentskapet. I sitt segertal i Sarajevo sade han att det frihetsälskande, antifascistiska och medborgerliga Bosnien fortfarande lever. Den bosnienkroatiska platsen vanns av Darijana Filipovic, en nykomling från det nationalistiska men EU-vänliga partiet HDZ-BiH.

Den tredje platsen, som representerar Republika Srpska, går till Zeljka Cvijanovic från SNSD. Partiet är separatistiskt och proryskt. Cvijanovic har tidigare varit både premiärminister och president i Republika Srpska. Hennes seger innebär att SNSD behåller greppet om den serbiska entitetens viktigaste politiska position. Cvijanovic får stöd av den tidigare presidenten Milorad Dodik, som dömts för brott mot konstitutionen och inte själv får kandidera. På valkvällen tackade han både USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin för deras stöd. Förra veckan träffade Dodik Putin i Moskva. Det understryker den geopolitiska sprängkraft som präglar valresultatet.

Valsystemet är en produkt av Daytonavtalet från 1995, som avslutade kriget i Bosnien. Maktdelningen längs etniska linjer skapades för att förhindra nya konflikter, men tre decennier senare uppfattas den i stället som ett hinder för reformer. Landet består av två entiteter: Federationen Bosnien-Hercegovina, där bosniaker och bosnienkroater dominerar, och Republika Srpska, där serber är i majoritet. Presidentposten roterar mellan tre etniska grupper – en bosniak, en bosnienkroat och en bosnienserb – samtidigt som parlamentet och lokala församlingar väljs i samma val. Kritiker menar att systemet belönar etniska partier och gör det nästan omöjligt att driva igenom beslut som uppfattas som hot mot någon av grupperna.

I söndagens val stod totalt 518 politiska poster på spel och över 7 000 kandidater kandiderade. Valdeltagandet stannade dock vid 42 procent, betydligt lägre än i tidigare val. Det tolkas som ett tecken på utbredd uppgivenhet och misstro mot både politiker och det politiska systemet. Många väljare tycks uppleva att etnicitet snarare än politiska alternativ avgör valresultatet, och att maktskiften i praktiken är svåra att åstadkomma.

EU-frågan illustrerar låsningarna. En stor majoritet av befolkningen – enligt mätningar omkring tre fjärdedelar – är positiv till EU-medlemskap. Ändå blockeras reformprocessen av nationalistiska partier i Republika Srpska. Bosnien-Hercegovina fick status som EU-kandidatland 2022, men vägen till faktiska förhandlingar är fortfarande lång. Utan framsteg på rättsstatsområdet och andra centrala villkor stannar integrationsprocessen av. Det får också ekonomiska konsekvenser. Avsaknaden av trovärdiga reformer försvagar investeringsklimatet och bidrar till att unga människor söker sig utomlands.

Bosnien-Hercegovinas vägval har också betydelse för hela västra Balkan. Ett fortsatt politiskt dödläge i Sarajevo försvagar EU:s inflytande i regionen och kan uppmuntra andra krafter som vill bromsa integrationsprocessen.

Valet genomfördes dessutom under nya former. Ett digitaliserat valsystem hade införts, och inför valdagen fanns frågetecken kring tillförlitligheten. Hundratals fall av kampanjöverträdelser anmäldes under de sista veckorna före valet. Internationella valobservatörer väntades lämna sin första rapport under måndagen. Deras bedömning blir viktig för hur valresultatet och systemet uppfattas, både inom landet och av omvärlden.

Resultatet innebär att landet får tre presidenter som företräder olika vägval. Medan Becirovic talar om ett medborgerligt och EU-inriktat Bosnien, vill Filipovic förena nationalism med EU-närmande. Cvijanovic och SNSD driver i stället en separatistisk och prorysk agenda. Den politiska polariseringen handlar därför inte bara om etnicitet, utan också om vilken internationell allians och vilken statsform som ska styra landets framtid.

Republika Srpskas ledare har under flera år ifrågasatt statens grundvalar. Dodik har hotat med att dra entiteten mot ökad självständighet, och hans dom för brott mot konstitutionen har inte minskat hans inflytande. Tvärtom framstår han fortfarande som den mäktigaste aktören i den serbiska entiteten, med Cvijanovic som en förlängd arm i presidentskapet. Det ökar risken för fortsatta konfrontationer med den centrala nivån och med internationella aktörer som EU och USA.

Samtidigt visar det låga valdeltagandet att förtroendet för institutionerna är skört. Daytonavtalets struktur, som en gång skulle skapa fred, upplevs i dag av många som en fälla. Frågan är om de nya presidenterna förmår använda sina mandat till att bryta dödläget, eller om det politiska systemet fortsätter att producera konflikt snarare än lösningar.