Libyen står inför en möjlig politisk vändpunkt efter år av splittring och inbördeskrig. En oväntat aktör har trätt fram som medlare mellan landets rivaliserande fraktioner: affärsmannen Massad Boulos, vars son är gift med den amerikanske presidenten Donald Trumps dotter Tiffany. Den libanesiskfödde Boulos har under det senaste året lyckats etablera en dialog mellan premiärminister Abdul Hamid Dbeiba i Tripoli och den mäktige krigsherren Khalifa Haftar, som kontrollerar Libyens östra delar från Benghazi.

Det är ännu ett exempel på hur Vita huset under Trump-administrationen använder personliga nätverk för att påverka händelseutvecklingen i Mellanöstern. I detta fall har Boulos familjeband och bakgrund gett honom en unik position för att agera som mellanhand i en av regionens mest låsta konflikter.

Sedan diktatorn Muammar Khaddafis fall 2011 har Libyen befunnit sig i ett tillstånd av upplösning. Landet har fragmenterats i större och mindre maktsfärer som skiftat över tid. Regeringen i huvudstaden Tripoli åtnjuter internationellt erkännande från FN och får militärt stöd från Turkiet. På den motsatta sidan står Khalifa Haftar, en veteran i mellanösterns maktspel och tidigare allierad till Khaddafi själv. Under de senaste nio åren har Haftar systematiskt utökat sitt inflytande över östra Libyen med stöd från Ryssland, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

År 2020 stod situationen på sin spets när Haftars styrkor närmade sig Tripolis portar i ett försök att erövra huvudstaden. Turkiska militärrådgivare och syriska legoknektar lyckades dock slå tillbaka framryckningen. Sedan dess har ett spänt eldupphör rått mellan de bägge lägren, men utan någon verklig fred eller försoning.

Libyens oljesektor, som en gång utgjorde ryggraden i Khaddafis drygt fyrtiåriga styre, har förfallit dramatiskt. Utan stabila oljeintäkter har landet tvingats förlita sig på andra inkomstkällor. Människosmuggling till Europa har blivit en lukrativ verksamhet, liksom de betalningar landet erhåller från europeiska länder för att bekämpa samma smuggling. Det är en paradoxal situation som understryker Libyens desperata ekonomiska läge.

Trots att Libyen förfogar över enorma oljereserver uppskattas till 48 miljarder fat har investeringarna i sektorn uteblivit. Internationella oljebolag har varit ovilliga att satsa de massiva kapitalinjektioner som krävs för att återuppbygga produktionskapaciteten så länge landet balanserar på randen till fullskaligt inbördeskrig. Den politiska instabiliteten har helt enkelt gjort riskerna för stora.

Men Massad Boulos diplomatiska insatser börjar nu ge resultat. Han har lyckats övertyga oljejättarna Chevron och Exxon Mobil att återvända till Libyen. Detta är ett betydande genombrott som signalerar ett visst mått av förtroende för landets framtida stabilitet, åtminstone från amerikanska intressen.

Det är dock viktigt att notera att den nuvarande avspänningen mellan landets rivaler knappast innebär något demokratiskt framsteg. Förhandlingarna har typiskt nog letts av Haftars son Saddam och premiärminister Dbeibas brorson Ibrahim. Makten förblir koncentrerad till ett fåtal familjer och deras nätverk, en kontinuitet från Khaddafis era.

Haftars villighet att nu förhandla beror framför allt på förändrade omständigheter bland hans internationella beskyddare. Både Ryssland och gulfstaterna, som tidigare stött honom kraftfullt, har fått andra prioriteringar. Rysslands engagemang i Ukraina och andra utmaningar har lett till att intresset för Libyen svalnat markant. Utan externa intäkter och stöd riskerar Haftar att inte kunna hålla samman sin regim.

För den globala oljemarknaden är utvecklingen i Libyen av stort intresse. Libysk olja betraktas som världens minst miljöfarliga och mest lättraffinerade, vilket gör den särskilt efterfrågad. Under det senaste året har libysk olja börjat nå världsmarknaden i allt större volymer, vilket har påverkat det globala priset. Detta är sannolikt den främsta drivkraften bakom USA:s förnyade engagemang i landet.

Med oljejättarnas återkomst och den diplomatiska öppningen kan Libyen möjligen vara på väg mot en viss stabilisering. Frågan är om detta leder till verklig fred eller bara till en ny form av uppdelad kontroll där olika intressen samexisterar för ekonomisk vinning.