Lina Lund: Radarparet Fredriksen och Meloni driver övriga EU-ledare framför sig

Den svenska valrörelsen har präglats av hårda ord och ömsesidiga anklagelser om hot mot demokratin. Men medan tonläget är bitvis desperat uppe i Norden, har något oväntat hänt nere i Europa: en allians håller på att formas mellan två av kontinentens mest omtalade ledare – Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen och Italiens högernationalistiska premiärminister Giorgia Meloni.

Tillsammans har duon tagit täten i en ny migrationspolitisk offensiv inom EU, något som kan komma att få konsekvenser långt bortom Brysselmötena – och som väcker frågor också i Sverige.

Frederiksen och Meloni har länge signalerat en samsyn i migrationsfrågan, men nu har man valt att formalisera samarbetet. I ett debattinlägg på sociala medier slog de fast att de, trots sina politiska skillnader, står enade för att skydda Europa. Man lyfter fram effekter som våldsdåd, narkotikahandel och sexuellt våld som följder av okontrollerad migration och menar att vanligt folk fått betala ett för högt pris alltför länge.

Att just dessa två ledare nu blir frontfigurer för en tuffare linje är inte förvånande, men ändå centralt. Melonis parti, Italiens bröder, har rötter i den nyfascistiska rörelsen, medan Frederiksen representerar ett socialdemokratiskt parti som under hennes ledning svängt skarpt i en mer invandringskritisk riktning. Att dessa två nu bildar ett slags radarpar är symptom på den nya europeiska verkligheten: migration har blitt den politiska hetaste frågan, där gamla allianser bryts ned och nya osannolka konstellationer växer fram.

Bakom dem ligger en serie informella träffar, de så kallade ”mten med arbetsfrukostar” som hålls i samband med EU-toppmötena. Från att ha varit en liten krets med croissanter och idéer har frukostmötet vuxit till att locka en majoritet av EU:s ledare. Det är en tydlig markering om att migrationspolitiken nu sätts högst på dagordningen – på bekostnad av exempelvis klimat eller sociala frågor.

Frågan har dessutom fått förnyad aktualitet efter händelserna i Ceuta, den spanska exklaven i Nordafrika. Bara under en helg förra året sökte sig fler än 70 000 personer din. De dramatiska bilderna därifrån har blivit en stark symbol för hur migrationspolitiken misslyckats, och hur EU:s yttre gränser ser ut att vara lämnade åt sitt öde. Det är mot den bakgrunden som Frederiksens och Melonis budskap landar väl hos många väljare, men också orsakar en intern kris inom det socialdemokratiska partiet, där kritiker menar att Frederiksen närmat sig högerns retorik.

Inom svensk socialdemokrati är oron märkbar. Många partivänner på hemmaplan menar att Frederiksen sviker sitt ursprungliga väljarbidrag, och att samarbetet med Meloni bidrar till att normalisera en politik de anser vara främlingsfientlig. Men frågan är om inte den danska statsministern redan vunnit matchen om åsiktsyttring. I Europaparlamentet har hennes linje, tillsammans med Meloni, redan satt spår i hur man diskuterar allt från återvändande till skärpta gränskontroller.

Ändå kvarstår frågan om politiken kommer att hålla hela vägen in i mål. Kritiker menar att initiativen framför allt är symbolpolitik som inte löser de komplexa orsakerna till migration, utan bara flyttar problemen till Europas gränsområden. Andra menar att Fredriksen och Meloni är före sin tid och representerar en ny blocköverskridande samsyn som kommer att prägla EU:s invandrings- och integrationspolitik under lång tid framöver.

Oavsett vilket står det nu klart att den verkliga politiska tyngdpunkten i Europa har förskjutits. Frågan är inte längre om Europa ska ta emot färre migranter, utan hur man ska göra det på ett sätt som inte uppmuntrar till nya färder över Medelhavet. I det spelet har Frederiksen och Meloni säkrat sig viktiga allianser – och de tvekar inte att använda sig av dem. Den svenska valrörelsens fokus på värderingar och demokrati känns plötsligt som en spegel av det som håller på att hända i övriga Europa – men med den skillnaden att det i Bryssel faktiskt verkar hända något.