London-svensken Sten Lagerman: ”Jag går mellan soppköken”

I östra London brottas svensken Sten Lagerman med en vardag utan elektricitet

Skafferiet är fullt av kikärtor som han fått från matutdelningar. Men utan elektricitet är det svårt att tillaga något aptitligt av dem. För tre månader sedan stängdes strömmen av i Sten Lagermans enrumslägenhet i Dalston i östra London. Han behåller jackan och torgvantarna på inomhus, och över fönster och dörröppningar hänger lurviga filtar för att hålla kylan ute. En lätt dickensk stämning vilar över lägenheten.

Möblerna har han hittat på Londons gator, med undantag för platt-tv:n som han fick av sin bror i 50-årspresent. När elektriciteten återvänder ser han fram emot att få fortsätta se tv-serien ”Band of Brothers” som han påbörjade i höstas.

”I en storstad är det i längden omöjligt att leva strömlös. Man har inget varmvatten och inget kylskåp. Men det är förvånande hur mycket värme fjorton stearinljus faktiskt sprider,” berättar han.

Sten Lagerman är en 59-årig iögonfallande man med många alias. Bland vänner är han känd som fänrik rödskägg, viking cowboy och il barbarossa svedese, bland annat. Hans livshistoria är minst sagt färgstark.

Barndomen tillbringade han i Helsingborg, Bryssel och i London. Svenskan är oklanderlig och han talar en ungdomlig, aningen bedagad stockholmska. Sedan tjugo år tillbaka är den brittiska huvudstaden åter hans hemstad, men för tillfället har han det kämpigt.

”Med tanke på min situation är det underligt hur positivt jag ändå är. Senaste gången jag fick en pengautbetalning var i september. Det är därför jag inte haft råd med el. Inte heller hyra är betald,” förklarar han.

## Byråkratin som stoppade bidragen

Från att ha varit spretigt och decentraliserat håller det brittiska bidragssystemet på att standardiseras. Alla som är berättigade till det ska få inkomststöd från en och samma enhet. I samband med denna reform har bidragstagare ombetts att på nytt förse myndigheter med underlag och dokumentation.

Sten Lagerman, som har dubbelt medborgarskap men inte förnyat sitt brittiska pass, gick dit med sin svenska identitetshandling. Den godkändes inte och myndigheterna stoppade så småningom utbetalningarna till honom.

”De får det att låta som att det är jag som gjort fel. Men jag har visat alla dokument som jag har. Nu sitter jag fast i en av byråkratins åtskilliga sprickor,” säger han och blossar på sin vejp.

## Ett liv med stora kontraster

Det är inte så att det aldrig funnits pengar i Sten Lagermans liv, tvärtom faktiskt. Modern var släkt med Alfred Nobels morbror Ludvig Ahlsell, som tidigt bistod familjen Nobel ekonomiskt. Det blev ett rejält arv, men Lagermans morfar hade inte det bästa affärssinne så pengarna gick förlorade genom dåliga investeringar.

Fadern var skattechef på jeansföretaget Levi’s Europaavdelning. Det var han som tog med sig familjen till Belgien och senare till Storbritannien. Efter att ha lämnat den privata svenska skolan i Barnes i södra London, gjorde Sten Lagerman lumpen i Sverige och gick en militärutbildning.

”Det var roligt, men jag kan inte säga att jag hade stora militära ambitioner eller var vidare intresserad av ordning och reda. Det var nog mer en statusgrej. Jag ville vara en gentleman och en officer. Så fort jag blivit fänrik lämnade jag försvarsmakten.”

I stället började han arbeta som lärarvikarie. Några år därpå reste han till Indien första gången. Med det förändrades hela livet. Han förälskade sig i templen, floderna, djungeln och städerna. Han började be till Shiva, odlade ett långt, rött skägg och blev hippie. Tyvärr blev han också beroende av heroin.

## Från rikedom till fattigdom

Sammanlagt tillbringade han flera år i Indien. När föräldrarna dog lämnade de efter sig ett arv. Under loppet av några år förbrukade han alla pengar på flygbiljetter och droger.

”Jag levde som en pascha,” säger han och tystnar tvärt. ”Första generationen förvärvar, andra ärver, och tredje fördärvar. Det är vår familj i ett nötskal.”

Före covid arbetade Sten Lagerman som publikvärd på Londons Olympiastadion och på Wembley arena. Med pandemin blev arbetspassen färre och han blev berättigad ekonomiskt stöd.

Sedan några år tillbaka är han drogfri. Förutom en diabetesdiagnos är det inget större fel på hälsan, och vänner har han gott om. På det hela taget är han nöjd med livet, om bara utbetalningarna kunde komma igång igen.

”Till dess att det sker tillbringar jag dagarna med att gå mellan biblioteken, soppköken och matutdelningarna i Hackney. Jag jobbar någon dag i veckan, ägnar kvällarna åt att bränna stearinljus och att läsa.”

## London – en stad av kontraster

London är som alla metropoler en kontrasternas plats. Det finns ingen europeisk stad med lika många dollarmiljardärer. De superrika blir fler – men det blir också de fattiga.

Ett socialt trygghetsnät existerar. Sjukvård är gratis och låginkomsttagare har rätt till ekonomiskt stöd. Men bidragssystemet är hårt pressat, så pass att arbetsmarknadsministern Liz Kendall i fjol varnade för en kollaps.

”Vårt socialförsäkringssystem står vid ett vägskäl. Om vi inte reformerar det kommer fler människor att nekas möjligheter,” sade hon.

Därefter annonserade hon omfattande nedskärningar, som fick kritiker – även inom Labourpartiet – att anklaga regeringen för att vara i färd med att ta livet av den brittiska välfärdsstaten.

I London är det numera inte bara arbetslösa som är i behov av bidrag. Den relativa fattigdomen ökar även bland studenter och de som jobbar. Stigande hyror, mat- och gaskostnader gör att lönen för många inte längre räcker till. Det märks på köerna till soppköken och matutdelningarna som finns i alla huvudstadens stadsdelar.

Välgörenhetsorganisationer och kyrkor tar över lag ett stort ansvar. Det gör även privatpersoner. Tiotusentals Londonbor volontärarbetar på stadens matbanker.

Lokalinvånarnas engagemang kan, åtminstone delvis, ses i ljuset av den brittiska bostadspolitiken. De subventionerade hyreshusen, så kallade council homes, innebär att ekonomisk ojämlikhet i brittiska storstäder inte är en utpräglat geografisk fråga. Eller mer konkret: I London bor hög- och låginkomsttagare ofta grannar.

## Hjälp från lokalsamhället

Klockan kvart i elva en lördagsförmiddag i januari trampar en handfull män omkring i kylan utanför Frampton Parks baptistkyrka. Femton minuter senare släpps de in i föreningslokalen. Olu Adesanya hälsar välkommen. Som ung var hon volontär i Ghana och slogs av att utslagna ghananer ändå alltid verkade ha någonstans att tillbringa såväl dagarna som nätterna. Lokalsamfundet fångade liksom upp människor. Så var det inte i hennes egen Londonstadsdel Hackney. Hon ville göra någonting åt det.

”En dag i månaden lagar jag afrikansk-karibisk mat åt alla som behöver. Det kommer ensamma pensionärer och hemlösa. Numera även fler och fler barnfamiljer.”

Sten Lagerman gör entré i röd cowboyhatt. ”Jag försov mig,” säger han urskuldande. Det är inte enkelt att meddela en försening om man saknar mobiltelefon. Men snart ska han få en av en organisation som delar ut kläder, matkuponger och annat nödvändigt.

Han går iväg för att hämta mat och kommer tillbaka med en hög ris och kycklingvingar på en papptallrik. ”De som driver soppköken är ofta kristna eller religiösa,” säger han och virar en ost- och skinkpirog i en servett som han stoppar i ryggsäcken. ”Jag har ingenting emot att höra om Gud, men när de börjar predika om Jesus orkar jag inte lyssna. Jesus var en budbärare och jag vill fokusera direkt på budskapet som jag menar är ungefär detsamma för alla religioner.”

På frågan om hur han skulle beskriva det brittiska sociala skyddsnätet svarar han: ”Det är trasigt och det är inte första gången jag upplever det. När jag kom tillbaka till Storbritannien från Indien hade jag ett drogmissbruk. Åtta månader var jag hemlös och tiggde pengar utanför snabbköpen innan jag fick hjälp av myndigheterna.”

Vad lärde han sig av den erfarenheten? ”Att människor instinktivt är goda, att många vill ge. Om inte pengar, så mjölk, en påse chips, en smörgås. I slutet av dagen hade jag 17 paket mjölk.”

Snart ska han gå tillbaka till myndighetskontoret och på nytt visa upp sitt svenska pass och alla papper han har. ”Att få tillbaka inkomststödet är mitt kortsiktiga mål. Det kommer att bli så, det måste hända.”

För framtiden har han andra drömmar: ”Mitt stora mål är att bli en utgiven författare. Alla historier om mina resor i Indien, om när jag levde med min dåvarande flickvän på en kibbutz i Israel eller i ett ockuperat hus i Amsterdam finns färdiga här inne,” säger han och knackar med pekfingret på tinningen. ”Det borde bara vara att dra ut korken.”