Signalerna om att en avgörande förändring kan vara på gång i Ryssland börjar bli allt tydligare. På slagfältet har Ukraina tagit initiativet, särskilt genom att slå ut delar av den ryska oljeindustrin, medan Ryssland pressas tillbaka på defensiven. Samtidigt kan de väldiga ryska förlusterna, som uppskattas till 1,2 miljoner stupade och svårt sårade soldater, inte längre hållas dolda för den ryska allmänheten.

Kriget i Ukraina har nu pågått längre än Sovjetunionens deltagande i andra världskriget. Rysslands internationella ställning har försvagats avsevärt under denna period. Nato har genomfört sin största utvidgning på årtionden genom att välkomna Finland och Sverige som medlemmar. Samtidigt har Moskva hamnat i en allt mer ojämlik relation med Kina, där Ryssland riskerar att bli en juniorpartner i stället för en jämbördig stormaktsallians.

Den ryska inhemska opinionen börjar också vända. Ryska influerare och vanligtvis krigsentusiastiska militärbloggare ifrågasätter alltmer enhälligt president Vladimir Putins ”speciella militära operation”. Kritiken gäller numera inte bara hur kriget bedrivs, utan alltmer själva idén med att gå till krig mot Ukraina.

En viktig förändring är att invånarna även i Moskva och Sankt Petersburg, tidigare skyddade från drönarattacker, på allvar börjar märka av kriget. Detta urholkar myten om Rysslands oövervinnlighet, en grundpelare i den ryska statspropagandan. När även huvudstadens befolkning drabbas direkt blir det svårare för Kreml att upprätthålla bilden av en framgångsrik militär operation.

Det ryska kommunistpartiets mångårige ledare Gennadij Ziuganov, en ivrig storrysk nationalist, varnade i förra månaden för att ett växande missnöje kan hota landets stabilitet. Hans uttalande inför den ryska statsduman var anmärkningsvärt tydligt.

”Till hösten väntar en upprepning av vad som hände 1917, och vi har inte rätt att upprepa det,” sade han. Att en rysk kommunistledare beklagar det ryska tsardömets fall och risken för en ny revolution som ett skräckscenario visar hur allvarlig situationen bedöms vara inom den ryska makteliten.

Det är inte första gången som Putin signalerar förhandlingsvilja, men tidigare har han främst riktat sig till USA. Ännu finns det inget som talar för att motgångarna på slagfältet har lett till att Putin är redo att ompröva sin krigspolitik. Möjligen överväger han alternativet att genomföra en större mobilisering, men det är riskabelt.

Under den ”partiella mobiliseringen” i september 2022 flydde över 100 000 unga ryssar landet, vilket visade på den ryska befolkningens verkliga inställning till kriget. En ny våg av mobilisering skulle kunna utlösa ännu större protester och flyktingströmmar.

Moskvas minimivillkor för en freduppgörelse är oförändrade. Ukraina måste ge upp det territorium som Ryssland säger sig ha annekterat – de ukrainska länen Krim, Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – och avstå från medlemskap i Nato. Maximikravet är fortfarande ”avnazifiering”, det vill säga regimskifte till en Moskvatrogen ledare.

Den ryske FN-ambassadören Vasilij Nebenzja förklarade nyligen att Moskva inte ser några signaler från Kiev om beredskap att gå vidare med att lösa konflikten. Förhandlingsprocessen har avstannat, och Ryssland kommer att fullfölja målen i den speciella militära operationen tills president Volodymyr Zelenskyj uppfyller ett antal villkor, inklusive tillbakadragandet av Ukrainas väpnade styrkor från vad Moskva kallar ”ryska regioner”.

Med ”ryska regioner” menar Nebenzja den femtedel av Ukrainas yta som är olagligt ockuperad av Ryssland enligt internationell rätt.

De som ägnar sig åt kremlologiskt finlir kan notera att man från rysk sida på senare tid har börjat nämna Ukrainas president vid namn, och inte bara talar om ”juntan” i Kiev. Det är en kontrast mot hur Putin uttryckte sig vid krigsförklaringen den 24 februari 2022, då han manade den ukrainska militären att ”ta makten i egna händer” och talade om ”detta gäng av narkomaner och nynazister i Kiev som har tagit det ukrainska folket som gisslan”.

I början av maj detta år använde Putin däremot ett betydligt mjukare tonläge när han sade: ”Jag har hört att den ukrainska sidan, herr Zelenskyj, är redo att hålla ett personligt möte.” Denna förändring i retorik kan tolkas som ett tecken på att Kreml söker en diplomatisk väg ur konflikten.

Nyanser i tonläget ändrar dock inte det faktum att det är ett ryskt erövringskrig, där målet är att återupprätta det ryska stormaktsväldet. Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski underströk nyligen vid en frågestund att Rysslands anfall mot Ukraina är ett kolonialkrig.

”Det är inte bara en fråga för Ryssland, utan ett allmänt fenomen. Ledare har alltid svårt att medge katastrofala misstag, bland annat för att det hotar deras maktinnehav. Och när det gäller diktatorer hotar det direkt deras liv,” förklarade Sikorski.

Sikorski pekade på att de senaste hundra årens kolonialkrig har tre gemensamma egenskaper. För det första avslutas de först när makteliten i angriparlandet inser att den har begått ett fel. Han tror att Ryssland befinner sig på den etappen och att till och med Putin måste veta att han har handlat fel.

Det andra kännetecknet är att man inte är i stånd att uppnå sina mål till en acceptabel kostnad. Till den slutsatsen har Putin ännu inte kommit och han tycks ännu tro att han kan vinna, enligt den polske utrikesministern.

För det tredje, noterar Sikorski, brukar krig avslutas av en annan ledare än den som startade det. Ett exempel är Sovjetunionens krig i Afghanistan, där det var Leonid Brezjnev som skickade in den sovjetiska armén, men Michail Gorbatjov som kunde avsluta kriget.

Frågan är nu hur länge Putin kan fortsätta kriget mot Ukraina inför ett växande inhemskt missnöje, militära motgångar och en allt svagare internationell ställning. Den kommande hösten kan bli avgörande för krigets fortsatta utveckling.