Michael Winiarski: Trots militär övermakt kanske Trumps chansning inte går hem

Det finns anfallskrig och anfallskrig. Men de har en sak gemensamt: Underskattning. Angriparen missbedömer ofta svårigheterna med en militär operation. Historien är full av exempel där stormakter misslyckats i försök att kuva Vietnam, Afghanistan, Tjetjenien, Irak och Ukraina.

USA:s invasion av Irak 2003 är särskilt avskräckande. Benjamin Netanyahu uttryckte då en stark övertygelse: ”Om ni tar ut Saddams regim, garanterar jag er att det kommer att få enorma positiva effekter på regionen.” George W Bush lät sig övertygas.

Resultatet blev dock inte det fredliga och demokratiska Mellanöstern som utlovats. Istället följde statskollaps, ökat regionalt inflytande för Iran och nästan en maktövertagning av jihadistgruppen IS i både Irak och Syrien.

Sedan dess har Netanyahu ihärdigt förespråkat ett krig mot Iran som en lika briljant strategi. Nu har Donald Trump anammat denna idé och satsar på att utgången denna gång blir annorlunda.

När Vladimir Putin inledde den omfattande invasionen av Ukraina i februari 2022 präglades även hans planer av överdriven optimism. Hans mål var tydligt – att utplåna Ukrainas självständighet genom att inta Kiev och avsätta president Volodymyr Zelenskyj. Den ”speciella militära operationen” skulle vara avklarad på tre dagar, men har istället utvecklats till ett utdraget utnötningskrig som nu pågått i snart fem år.

Trumps krigsförklaring mot Iran ekar av Putins retorik. ”Lägg ner era vapen eller dö”, manade han till den iranska regimens väktare. Dock har Trump aldrig klargjort vem de skulle kapitulera till eller vad som skulle följa efter en sådan kapitulation. Operationens syfte, kallad ”Epic Fury”, förblir otydligt.

För Trump kan det oljerika Iran representera en affärsmöjlighet. Netanyahu å sin sida eftersträvar ett permanent försvagat Iran i upplösningstillstånd, liknande Putins ambition att förinta Ukraina som stat och nation.

På krigets andra dag antydde Trump att det iranska folket nu har chansen att störta landets styre. Men redan dagen därpå hävdade vicepresident JD Vance att USA inte alls eftersträvar ett regimskifte, utan enbart vill säkerställa att Iran aldrig skaffar kärnvapen.

Dessa motstridiga budskap gör det svårt att fastställa administrationens verkliga mål. Trump har möjligen lärt sig av misslyckandena i Afghanistan och Irak. Kanske innebär ”regimskifte” i detta fall att Iran ska styras av en Trump-lojal figur från säkerhetsapparaten, likt situationen i Venezuela?

Trumps bok ”The Art of the Deal” från 1987 ger insikt i hans metodik: ”Jag binder mig aldrig till en enda uppgörelse eller ett enda tillvägagångssätt. Jag håller många bollar i spel, eftersom de flesta uppgörelser ändå spricker.” Det som framstår som oförutsägbarhet är i själva verket en kalkylerad förhandlingstaktik. Som hans handelskonflikter visar – avtal gäller bara tills ett bättre erbjudande dyker upp.

En sak verkar dock säker – Trumps administration eftersträvar inte en demokratiskt vald regering i Iran. Detta underströks av försvarsminister Pete Hegseth: ”Amerika släpper lös den dödligaste och mest precisa flygkampanjen i historien… inget nationsbyggande gungfly, inget demokratibyggande, inga politiskt korrekta krig.”

Trump har meddelat att den militära operationen kommer att pågå i fyra-fem veckor och försäkrat att USA har tillräcklig ammunition. Experter menar dock att USA:s ammunitionslager, redan uttömda efter förra sommarens bombningar mot Iran, kan ta slut betydligt snabbare. Hur länge förråden räcker kan avgöra hur USA, Israel och Gulfstaterna klarar Irans motattacker.

Hur kommer konflikten sluta, och vad innebär en seger? Iran behöver inte ”vinna” i konventionell bemärkelse mot världens mäktigaste militärmakt. Om den islamistiska regimen kan hålla ut längre än några veckor och skapa regional instabilitet, kan det ändå betraktas som en framgång för dem.

Den iranska regimen visar självförtroende. Ali Larijani, ledare för Irans högsta säkerhetsråd, har deklarerat: ”Iran har till skillnad från USA förberett sig för ett långt krig.”

Om Iran lyckas blockera Hormuzsundet och driva upp de globala bensinpriserna vore det en mardröm för Trump inför höstens avgörande kongressval. Ett sådant scenario skulle kunna få Trump att retirera från ett redan impopulärt krig. I så fall kan en ”deal” med delar av den iranska regimen bli aktuell.

Men då har också det frihetstörstande iranska folket än en gång blivit besvikna i sina förhoppningar om att få bestämma över sitt eget öde.