Michael Winiarski: USA-soldaterna en passning till polske presidenten

Pentagon meddelade förra veckan att planerna på att sända en 4 000 man stark militärstyrka till Polen ställts in. Försvarsminister Pete Hegseths beslut att stoppa den planerade rotationen av en amerikansk pansarbrigad utgjorde ett led i en bredare minskning av de amerikanska truppnärvaron i Europa. Beslutet kom efter att USA tidigare hade meddelat att 5 000 soldater skulle dras tillbaka från Tyskland.

Beskedet kom som en chock för Polen, en av Natos mest lojala medlemmar som dessutom lägger ut den högsta andelen av sin nationalinkomst på försvar av alla länder i alliansen. Det verkar som att även Vita huset överrumplades av försvarsministerns beslut. Nu har dock president Trump överraskat Pentagon genom att gå emot beslutet.

I ett uttalande på sin plattform Truth Social meddelade Trump att USA ändå kommer att skicka soldater till Polen. Inte bara de ursprungligt planerade 4 000, utan hela 5 000 soldater. Detta utgör ännu ett exempel på de växlande besked som kontinuerligt kommer från Washington under den nuvarande administrationen.

Frågan är om det finns någon rationell förklaring bakom de ständiga omsvängningarna, eller om det enbart handlar om Trumps välkända förkärlek för att framstå som oberäknelig. En möjlig tolkning är att Trumpadministrationens senaste nationella försvarsstrategi faktiskt förutser en minskning av USA:s militära närvaro i Europa på längre sikt.

Ett annat perspektiv är att Trump, som ofta uppges hålla med den siste han talat med, helt enkelt har tagit intryck av den polska regeringens och amerikanska kongressledamöters kraftiga invändningar mot det ursprungliga beslutet att ställa in truppförstärkningen.

Trump själv framställer beslutet som en gest av sympati för Karol Nawrocki, den högernationalistiska presidenten i Polen. Nawrocki befinner sig för närvarande i en förbittrad maktkamp med Donald Tusks liberala regering i Warszawa. Detta står i stark kontrast till Trumps relationer med Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Efter att Merz uttalat sig kritiskt om USA:s anfallskrig mot Iran svarade Trump med att dra tillbaka 5 000 soldater från amerikanska baser i Tyskland.

För Trump är många beslut av personlig karaktär, vilket framgår tydligt av hans uttalande på Truth Social. Han skrev att han med utgångspunkt i det framgångsrika valet av Polens president Karol Nawrocki, som han stolt stödde, och deras personliga relation, är glad att kunna meddela att USA kommer att skicka ytterligare 5 000 soldater till Polen.

Men beslutet handlar om mer än personliga relationer. Trump och hans Maga-anhängare använder Europas säkerhet som förhandlingsmynt för att stötta en högerpopulistisk åsiktsfrände i det största landet i östra Centraleuropa. Även om den polske presidentens funktion främst är ceremoniell, ser Trump Nawrocki som en potentiell motvikt mot premiärminister Tusk, som är en framträdande förespråkare för ett starkt EU och ökat stöd för Ukraina.

I våras gjorde Trump en kraftfull satsning på att stödja Viktor Orbán i Ungerns parlamentsval. Både utrikesminister Marco Rubio och vicepresident JD Vance skickades till landet för att delta i valkampanjen. Resultatet blev dock ett totalt fiasko. Orbán förlorade med överväldigande siffror mot den EU-vänlige Péter Magyar. Nyligen genomförde Magyar sin första utrikesresa som premiärminister, där han besökte sin polske kollega Donald Tusk i Gdansk och Warszawa.

Av debaclet i Ungern verkar Trump inte ha dragit slutsatsen att det kan vara kontraproduktivt att blanda sig i andra länders inrikespolitik. I stället sätter han nu sitt hopp till den polske presidenten. Nawrockis anhängare har redan börjat kapitalisera på situationen genom att hävda att det är tack vare honom som Trump beslutade att sända militärstyrkan till Polen.

Den pågående situationen illustrerar den komplexa blandningen av säkerhetspolitik, personliga relationer och ideologiska allierade som präglar den amerikanska utrikespolitiken under Trump. Samtidigt väcker de snabba omsvängningarna frågor om förutsägbarheten och stabiliteten i USA:s åtaganden gentemot sina europeiska allierade inom Nato. För Polen och andra öst- och centraleuropeiska länder är den amerikanska militära närvaron en central del av säkerhetsgarantierna mot potentiella hot.