Spaniens nya medborgarskapsreformer skapar politisk turbulens och kritik från EU inför det kommande valet nästa år. Den socialistledda koalitionsregeringen står i centrum för två omfattande reformer som rör migration och medborgarskap – reformer som både väcker nationella känslor och internationell uppmärksamhet.

Den så kallade ”barnbarnslagen” är en lag som ger över 2,5 miljoner ättlingar till spanska medborgare rätt till spanskt medborgarskap. Lagen riktar sig främst till barnbarn och senare generationer av de hundratusentals spanjorer som emigrerade under 1900-talet, särskilt under och efter det spanska inbördeskriget mellan 1936 och 1939, samt under Francisco Francos diktatur som varade fram till 1975.

Många spanjorer tvingades då fly till Latinamerika, framför allt till Argentina, Mexiko, Kuba och Venezuela, men också till andra delar av världen. Deras ättlingar, som nu kan vara andra eller tredje generationens invandrare i sina respektive länder, får genom den nya lagstiftningen möjlighet att återfå band till sitt spanska arv genom medborgarskap.

Det som gör reformen särskilt kontroversiell är att de nya medborgarna automatiskt också får rösträtt i spanska val. Med över 2,5 miljoner potentiella nya väljare kan maktbalansen i det spanska politiska landskapet förskjutas betydligt. Detta sker samtidigt som landet förbereder sig inför val nästa år, vilket har skapat en bitter politisk strid mellan de etablerade partierna.

Oppositionen, ledd av det konservativa Partido Popular och det högerpopulistiska partiet Vox, har kraftigt kritiserat reformen. De anklagar den socialistiska regeringen för att manipulera valmanskåren genom att ge medborgarskap till miljontals människor som aldrig bott i Spanien och som inte nödvändigtvis har starka band till landet. Kritiker menar att reformen är ett cyniskt försök att skapa en ny väljargrupp som kan gynna de nuvarande makthavarna.

Förespråkare av lagen menar däremot att det handlar om historisk rättvisa och att ge de som tvingades lämna Spanien under svåra förhållanden en möjlighet att återknyta sina band till hemlandet. De framhåller också att många av de berörda familjerna har bevarat sitt spanska språk och sin kultur över generationer.

Parallellt med barnbarnslagen arbetar den spanska regeringen också med en annan omstridd reform: en plan för att legalisera upp till 1,3 miljoner papperslösa migranter som för närvarande befinner sig i landet. Denna reform har väckt stark kritik från Europeiska unionen.

EU:s institutioner har uttryckt oro över att en sådan masslegalisering skulle kunna sätta press på de gemensamma migrationspolitiska ramverken och skapa ett prejudikat som andra medlemsländer kan följa. Kritiker inom EU menar att reformen riskerar att undergräva de gemensamma ansträngningarna att hantera migration på ett ordnat sätt och att den kan fungera som en ”pull-faktor” som lockar fler papperslösa migranter till Europa.

Den spanska regeringen försvarar planen med att många av de papperslösa migranterna redan arbetar och bidrar till den spanska ekonomin, men saknar lagliga rättigheter och skydd. Genom att legalisera deras status skulle de kunna integreras bättre i samhället, betala skatt formellt och få tillgång till grundläggande tjänster.

Spanien har under flera år kämpat med migrationstryck, särskilt från Nordafrika och Västafrika via Kanarieöarna och den spanska enklaven i Nordafrika. Landet har en av EU:s längsta kustlinjer mot Afrika och har blivit en av de främsta inresegatorna för migranter som söker sig till Europa.

De två reformerna tillsammans – barnbarnslagen och legaliseringen av papperslösa – har placerat Spanien i centrum för en intensiv debatt om medborgarskap, migration och nationell identitet. Med valet som närmar sig kan dessa frågor komma att bli avgörande för regeringens framtid och för hur Spanien ser på sin roll inom EU:s gemensamma migrationspolitik.