Nathan Shachar: Därför kan inte Mellanösterns starkaste försvar flytta på 50 extremister

I flera dagar har världens medier riktat blicken mot den lilla palestinska byn Qusra i norra Västbanken, nära Jordandalen. Där har israeliska bosättare från bosättningen Esh Kodesh tagit sig in i flera palestinska hem och vägrat lämna dem. Tolv gånger på fyra dagar har israeliska soldater avlägsnat dem. Lika många gånger har bosättarna återvänt, framför näsan på tungt beväpnade elitstyrkor.

Händelsen har fått internationell uppmärksamhet, men konflikten i byn är långt ifrån ny. I över tio år har bosättare från Esh Kodesh trakasserat Qusras invånare, tagit mark och bränt moskéer. Tidigare har omvärlden oftast sett mellan fingrarna, inte minst under senare års akuta kriser i Mellanöstern. Den här gången har situationen dock blivit en symbolfråga, eftersom husen ligger på palestinskt självstyrt område, där israeliska civila enligt Osloavtalens indelning inte har rätt att uppehålla sig.

FN har slagit fast att Israels bosättningar på ockuperad mark strider mot folkrätten, bland annat Fjärde Genèvekonventionen, eftersom en ockuperande makt inte får flytta delar av sin egen befolkning till det ockuperade området. Israel avvisar den tolkningen. Bosättarrörelsen, som vuxit sig starkare under årtionden, betraktar Västbanken som en historisk del av det judiska folket. Qusras läge nära Jordandalen gör byn strategiskt känslig, då området länge varit centralt i Israels kontroll över Västbanken.

Bland dem som reagerat finns Israels USA-ambassadör Yehiel Leiter och USA:s ambassadör i Israel, Mike Huckabee. Båda har kallat bosättarnas agerande för terrorism och krävt att myndigheterna ingriper. De internationella rubrikerna skadar bosättarprojektets anseende, och båda ambassadörerna tycks medvetna om det.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har däremot inte sagt ett ord under händelseförloppet. I en intervju med CBS fick han nyligen frågan varför han inte sätter stopp. Efter en kort paus svarade han att det inte är regeringens fel, utan domstolarnas, som ger våldsverkarna för lindriga straff.

Uppgifter som lyfts fram i samband med händelsen ger dock en annan bild. Endast en bråkdel av de anmälda våldsbrotten på Västbanken leder till polisutredning. Enligt uppgifterna läggs 93 procent av anmälningarna ned, och endast tre procent av åtalen leder till fällande dom. De grova våldsbrotten uppskattas till tre eller fyra om dagen, exklusive trakasserier, handgemäng och lindrigare skador.

Netanyahus tystnad handlar sannolikt om inrikespolitik. Han befinner sig mitt i en valkampanj där hans parti Likud utmanas av två bosättarpartier som öppet prisar fördrivning av palestinier. Ett resolut ingripande mot bosättarvåldet skulle kunna driva väljare till finansminister Bezalel Smotrich och polisminister Itamar Ben-Gvir, båda företrädare för bosättarrörelsens hårda linje. Försvarsminister Israel Katz, även han från Likud, är enligt uppgifterna besvärad av att bosättarna gör narr av elitstyrkorna, men vågar inte agera kraftfullt av rädsla för att bilderna ska användas mot partiet i valrörelsen.

Netanyahu är samtidigt den i regeringen som tydligast ser de diplomatiska kostnaderna. Händelser som den i Qusra skadar Israels anseende internationellt. Men i valrörelsen väger de inrikespolitiska riskerna tyngre, inte minst eftersom högerpartierna tävlar om samma väljare.

Situationen i Qusra är emellertid inte ett isolerat problem. När Netanyahus koalition tillträdde för snart fyra år sedan leddes ockupationen av fyra myndigheter med en viss självständighet: armén, polisen, civiladministrationen och säkerhetstjänsten Shabak, även känd som Shin Bet. I dag leds samtliga av personer med nära kopplingar till bosättarrörelsen, utnämnda av Netanyahu. Det har förändrat balansen och gett bosättare ett större svängrum på marken.

För Smotrich och Ben-Gvir är målet inte bara att behålla kontrollen över Västbanken. De hoppas att den allt hårdare vardagen ska utlösa ett palestinskt uppror, vilket i sin tur skulle ge Israel anledning att formellt dra sig ur Osloavtalen från 1993 och 1995. Avtalen delade in Västbanken i olika zoner och gav den palestinska myndigheten begränsat självstyre i delar av området. Utan detta system, och utan palestinska säkerhetsstyrkor, skulle hela Västbanken kunna annekteras och öppnas för bosättning. Husen i Qusra har därför en tydlig symbolisk betydelse: de ligger i självstyrande område och utmanar själva grunden för Osloavtalens uppdelning.

Frågan är vad som händer nu. Det internationella trycket har ökat, och även bosättarrörelsens egna företrädare tycks oroliga över bilderna. Men utan politisk vilja i Jerusalem att stå emot koalitionens extremister kan händelserna i Qusra bli ytterligare ett exempel på hur bosättarvåldet tillåts fortsätta i skydd av maktens tystnad. För byns invånare återstår att se om omvärldens uppmärksamhet leder till något mer än ännu en kortvarig nyhetscykel.