När USA och Israel genomförde en samordnad militär attack mot den iranska regimen den 28 februari i år framstod Donald Trump och Benjamin Netanyahu som nära allierade. Operationen, som dödade dussintals iranska makthavare på några minuter, var resultatet av årslångt underrättelsesamarbete och minutiös planering mellan de båda länderna.

I attackens efterdyningar målade Netanyahu upp en framtidsvision där Irans kärnvapenprogram skulle vara eliminerat, landets regionala allierade försvagade och missilprogrammet kraftigt skadat. För den israeliske premiärministerns väljare blev operationen ytterligare ett bevis på hans unika förmåga att navigera den amerikanska politiken och hantera Trump.

Men bara några månader senare har den politiska verkligheten förändrats dramatiskt. Trots de militära framgångarna står Israel nu i en oväntat svag position. Iran har återhämtat sig från attacken och förhandlar nu direkt med en Trump-administration som visar allt större otålighet. Samtidigt blir tonen från både Trump och vicepresident JD Vance allt mer kritisk mot Netanyahu, något som sker utan protester från det republikanska partiet.

Förändringen markerar en historisk vändpunkt i relationen mellan USA och Israel. Så sent som i september 2024 höll Netanyahu tal i den amerikanska kongressen, där nästan varje mening mottogs med långvariga och nästan entusiastiska applåder. Sedan Netanyahus återkomst till makten 2009 har han åtnjutit ett nära nog oantastligt stöd från amerikanska politiker.

Nu är denna politiska magi bruten, inte bara i Washington utan också hemma i Israel. Inom Netanyahus egen regering växer kritiken, och allt fler ministrar kräver att Israel ska säga nej till Trumps krav och fortsätta de militära operationerna mot Hizbollah i Libanon.

Situationen har blivit så allvarlig att Netanyahu nyligen tvingades kalla sin tidigare USA-ambassadör och nära rådgivare Ron Dermer till ett kabinettsmöte. Dermers uppgift var att förklara för ministrarna vilka risker som följer med att trotsa Trump och fortsätta attackerna mot Hizbollah, vilket flera ministrar förespråkar.

Den politiska pressen ökar ytterligare av att det endast är tre månader kvar till det israeliska valet. Opinionsundersökningar visar att Netanyahus anpassning till Trumps krav riskerar att kosta honom makten, vilket ställer premiärministern inför ett av karriärens svåraste beslut.

Ett av valkampanjens planerade höjdpunkter, ett besök av Trump där presidenten skulle tilldelas en guldmedalj och uppmana israelerna att rösta på Netanyahu, verkar nu osannolik. Istället chockade Trump nyligen sin tidigare nära vän genom att på sociala medier vagt uttrycka att han ”tror” att han kommer att stödja Netanyahu i valet – en formulering som är långt ifrån det tydliga stöd premiärministern hade räknat med.

De politiska spänningarna får också direkta militära konsekvenser. Tidigare kunde Israels styrkor i Libanon ta emot order direkt från nordfrontens befälhavare och agera utifrån militär bedömning. Men sedan några veckor tillbaka måste alla operationer godkännas av premiärministerns kansli, just för att undvika att väcka Trumps missnöje.

Denna förändring i beslutsprocessen påverkar den militära effektiviteten och illustrerar hur politiska hänsyn nu väger tyngre än strategiska överväganden. Det är en situation som få kunde föreställa sig för bara några månader sedan, när samarbetet mellan USA och Israel verkade starkare än någonsin.

Samtidigt pågår förhandlingar mellan USA och Iran i Schweiz, där vicepresident JD Vance representerar den amerikanska sidan tillsammans med Qatars premiärminister och utrikesminister som medlare. Det anmärkningsvärda är att Israel inte har någon plats vid förhandlingsbordet, trots att landet var centralt i attacken mot Iran och har direkta säkerhetsintressen i utgången.

Utvecklingen visar hur snabbt den geopolitiska situationen kan förändras i Mellanöstern. Militära framgångar garanterar inte längre politisk framgång, och historiska allianser kan snabbt omförhandlas när nya prioriteringar och intressen träder fram. För Netanyahu innebär detta en situation där hans tidigare främsta styrka – relationen med USA – nu riskerar att bli hans svagaste punkt inför det kommande valet.