Nathan Shachar: Marocko fruktar varken EU eller Spanien

Tusentals migranter har under natten till fredagen fortsatt att simma och vada de tre kilometrarna från den marockanska staden Fnideq till den spanska exklaven Ceuta. Enligt källor på den spanska tidningen El Confidential rör det sig om ett mycket omfattande migrantflöde, som för tankarna till liknande händelser 2021 då fjortontusen migranter överväldigade den spanska gränsstyrkan.

Den senaste migrationsvågen kommer direkt efter att Spaniens premiärminister Pedro Sánchez besökte Algeriet förra veckan. Syftet med resan var att återställa de diplomatiska relationerna mellan länderna efter den kraftiga försämring som inträffade 2022. Detta komplicerade geopolitiska spel involverar tre länder och en historisk konflikt om Västsahara, där Marocko använder migrationströmmarna som ett politiskt påtryckningsmedel mot Spanien.

Bakgrunden till den nuvarande situationen är djupt rotad i regionens komplexa relationer. År 2021 inträffade en liknande migrationskris efter att Marocko, med hjälp av det israeliska spionprogrammet Pegasus, upptäckt att Spanien i hemlighet hade tagit emot Polisario-rörelsens covidsjuke ledare Brahim Ghali för sjukvård. Polisario, även känd som Sahrawifolkets befrielserörelse, opererar från Algeriet och är en känslig fråga för Marocko, som kontrollerar större delen av det omstridda Västsahara.

För Marocko fungerar migrantflödena både som morot och piska i relationerna med Spanien. När den spanska regeringen tar sig friheter i frågan om Västsahara, drabbas snabbt de två spanska exklaverna Ceuta och Melilla av svårigheter att upprätthålla sina gränser. Detta mönster har upprepats vid flera tillfällen.

År 2022 fattade Spanien ett kontroversiellt beslut som radikalt förändrade maktbalansen i regionen. Pedro Sánchez regering bytte plötsligt sida i Västsaharakonflikten och ställde sig bakom Marockos autonomiplan för Sahrawifolket, ett beslut som uppfattades som ett förräderi av den spanska vänstern. Spanien hade tidigare stött Sahrawifolkets krav på självständighet sedan den marockanska självständigheten 1956.

Konsekvenserna av denna politiska vändning blev omedelbara. Algeriet svarade med att säga upp vänskapsavtalet med Spanien och minska exporten av naturgas, vilket fick betydande ekonomiska följder för det europeiska landet. Nu försöker Sánchez reparera skadorna genom diplomatiska initiativ, men Marocko har visat att de har fler kort att spela ut.

Spanien har investerat betydande resurser i att förstärka gränsen mellan Marocko och Ceuta. Det åtta kilometer långa och tio meter höga taggtrådshindret, kallat ”la valla”, är en manifestation av dessa ansträngningar. Men för tre veckor sedan fattade Spaniens högsta domstol ett beslut som ytterligare komplicerade situationen. Domstolen förbjöd Ceutapolisen att avvisa personer som simmat iland i Ceuta, vilket gav Marocko ännu ett förhandlingskort.

Redan för en vecka sedan började tusentals unga marockaner samlas vid kusten. Genom sociala medier hade information spridits om att de marockanska myndigheterna hade slappnat av i sin kustbevakning. Ingenting sker intill Ceuta och Melilla utan beslut på högsta nivå i Marocko, vilket tyder på att den nuvarande situationen är noga orkestrerad.

Marockos position är stark av flera skäl. Spanien är beroende av Marocko för kontroll av spanska jihadister, vilket ger det marockanska ledarskapet betydande inflytande. Men denna gång utmanar Marocko inte bara Spanien utan hela EU och dess försök att driva en gemensam migrationspolitik.

Kung Muhammad VI, som räknas som en av Donald Trumps favoriter, visar ingen rädsla för vare sig Spanien eller EU. Hans långsiktiga mål anses vara att, med stöd från USA, tvinga Spanien att överge sina exklaver i Marocko. Dessa territorier har en lång historia – Portugals erövring av Ceuta 1415 brukar räknas som den europeiska kolonialismens början.

Den nuvarande krisen belyser Europas sårbarhet i migrationsfrågan och hur enskilda länder kan utnyttja migrantströmmar som politiskt verktyg. För EU innebär situationen ytterligare ett test av unionens förmåga att hantera migrationsfrågor på ett enhetligt sätt, särskilt när externa aktörer aktivt manipulerar flödena för att uppnå politiska mål.