Sydeuropas skogsbränder har utvecklats till en allvarligare och mer komplex utmaning än någonsin tidigare. När vinden och torkan tar fart är det inte längre möjligt att bekämpa flammorna med traditionella metoder. Franska och spanska brandmän rapporterar allt oftare att deras insatser är verkningslösa – vattnet från slangarna och släckningsflygen hinner förångas innan det ens når marken.

Situationen har förändrat myndigheternas roll på ett fundamentalt sätt. I områden kring storstäder som Bordeaux och Madrid handlar arbetet nummerä mer om att evakuera människor än att bekämpa elden. Det rör sig inte om enstaka personer, utan om tiotusentals och ibland hundratusentals invånare som måste flyttas från sina hem.

Bränderna sprids i dag på så bred front att inte ens vilda djur kan undkomma genom att vika åt sidan. De tvingas istället springa framför eldslågorna tills krafterna tar slut. I juli 2022, när Mijasbergen ovanför Malaga stod i lågor, upplevde turister vid solkusten något ovanligt – vildsvin, hjortar och gamar som sökt sin tillflykt till bebyggda områden för att undkomma katastrofen.

Inom Spanien, där de självstyrande regionerna ansvarar för brandskyddet, pekar politiker rutinmässigt på klimatförändringarna som den främsta förklaringen. De allt varmare somrarna bidrar utan tvekan till den ökade brandfaran, men enligt spanska ekologer finns det en ännu viktigare faktor som ofta förbises – landsbygdens kontinuerliga avfolkning.

Det mest effektiva brandskyddet har historiskt sett varit människor som aktivt brukat marken. Genom att samla bränsle, röja sly, plöja fält och låta boskap beta på ängsmarker skapades naturliga brandgator. När människorna försvinner från dessa områden förvandlas deras tidigare marker till en tät snårskog av ek, tall och cistus – alla arter som är rika på kåda och eldfängda oljor.

Tidigare stannade spanska skogsbränder när de mötte öppna ytor och fält, vilket vanligtvis skedde relativt snabbt. I dag, med allt färre sådana naturliga hinder, blir den övergivna krattskogen och snåren istället bekväma transportvägar för bränderna att sprida sig längs. Det som bönder och boskapsdjur tidigare utförde gratis – att hålla naturen under kontroll – måste nu utföras med betald arbetskraft, en kostnad som de flesta kommuner och regioner helst vill undvika eller överföra till staten.

”Det tomma Spanien”, eller ”la España vacía” som fenomenet kallas på spanska, har blivit ett omfattande sociologiskt forskningsområde. Det skrivs doktorsavhandlingar om denna demografiska förändring, och skogsbränderna utgör bara en av många konsekvenser. Statistiken är slående – 3 000 spanska byar är i dag helt övergivna. Ett par tusen ytterligare byar består endast av en handfull åldringar, och kostnaden för att underhålla brandgator och andra säkerhetsåtgärder stiger kontinuerligt.

Samtidigt som landsbygden töms på invånare växer städernas förorter och turistanläggningar, ofta lokaliserade tätt intill skogsområden utan adekvata tillfartsvägar och med undermåliga släckningsmöjligheter. Detta skapar nya sårbara zoner där konsekvenserna av skogsbränder kan bli ännu allvarligare.

Förra året förlorade Spanien 4 000 kvadratkilometer mark till elden, inklusive habitat för sällsynta djurarter. Det motsvarar en yta större än hela ön Mallorca. Siffror från innevarande år pekar på att bokslutet kommer att se lika dystert ut, om inte mörkare.

Situationen visar på en komplex samhällsutveckling där klimatförändringar, urbanisering och landsbygdsutvandring skapar en perfekt storm av riskfaktorer. Lösningen kräver långsiktiga investeringar i både infrastruktur och befolkningsstruktur på landsbygden, men få politiker verkar villiga att ta itu med problemets grundorsaker. Istället fokuserar debatten ofta enbart på klimataspekten, medan den sociala dimensionen av katastrofen förbises.