Nathan Shachar: Osloavtalet blev Västbankens regelbok – nu hotas det

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Osloavtalet har sedan 1990-talet utgjort den juridiska grunden för vardagen på Västbanken. Fram till det israeliska valet i november 2022 reglerade avtalen allt från vilka områden palestinierna själva styr över till hur moms- och tullintäkter förs över från Israel till det palestinska självstyret. Efter valet har Israels extremnationalistiska falang fått nyckelposter i regeringen och arbetar nu systematiskt för att riva upp hela ramverket – både formellt och på marken.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har gett dem nästan fria händer, men har ännu inte velat irritera omvärlden genom att officiellt säga upp Osloavtalet. För finansminister Bezalel Smotrich och polisminister Itamar Ben-Gvir är Oslo dock inte namnet på en avlägsen huvudstad. Det är symbolen för det de hatar mest: en delning av landet och ett slut på drömmen om ett israeliskt styre över hela Västbanken. Yitzhak Rabin, som skrev under Osloavtalet och mördades 1995, betraktas av dem som en förrädare.

Sedan de tillträdde har förändringarna gått snabbt. Omvärlden har framför allt uppmärksammat det dagliga våldet mot palestinska civila. Men ur palestinskt perspektiv är de tystare processerna minst lika allvarliga. Tjugosex nya israeliska bosättningar har etablerats inne på det palestinska B-området, som enligt Osloavtalet ska stå under palestinsk civil administration. Samtidigt fryser Israel en allt större del av de överföringar som landet enligt avtalet måste göra till den palestinska myndigheten. Resultatet är att palestinska statsanställda nu bara får 50–60 procent av sin lön.

Normalt skulle den typen av avtalsbrott ha utlöst kraftiga reaktioner. Men i dagens Mellanöstern, med krig och upptrappning från Gaza och Libanon till Jemen, Syrien och Iran, drunknar de palestinska varningsropen i ett större larm. Palestinierna har omkring 30 000 säkerhetsstyrkor, som i avtalstexten kallas polis. Om Netanyahus koalition överlever höstens val kommer de extrema ministrarna sannolikt att kräva att Osloavtalet formellt upphävs och att de palestinska styrkorna avväpnas. Frågan är vad president Mahmoud Abbas gör då.

Historien ger en dyster påminnelse. Sommaren 2000 vände palestinska styrkor vapnen mot Israel, och det följande kriget krossade självstyret. Abbas vet att de som vill bli av med hans regim och ockupera hela Västbanken skulle jubla över ett väpnat palestinskt motstånd. Det skulle ge Israel en förevändning att slå till med full kraft. Men till skillnad från 2005 finns det i dag ingen George W. Bush i Washington som tvingar Israel att hålla fast vid Osloavtalet.

Den territoriella strukturen är central för att förstå läget. De palestinska självstyrande områdena, A- och B-områdena, fungerar som öar i ett hav av israeliskt kontrollerat C-område. Enligt Oslo II-avtalet från 1995 ska palestinierna ha fri rörlighet mellan sina zoner, och Israel får upprätta vägspärrar endast under akuta kriser. Sedan 2023 är antalet vägspärrar nära 1 000. Resor mellan palestinska städer tar nu många timmar, i ett område till ytan ungefär hälften så stort som Skåne.

Paradoxalt nog sker detta samtidigt som antalet palestinska terrordåd på Västbanken är rekordlågt. Det beror till stor del på det effektiva samarbetet mellan palestinska och israeliska underrättelsetjänster – en av de få delar av Osloavtalet som Israel fortfarande upprätthåller.

Dror Etkes, expert vid organisationen Kerem Navot, som kartlägger bosättningsverksamheten, säger till DN att bosättningarna bara är en del av bilden. Bosättare bygger, blockerar vägar och tar över stora ytor inne på palestinskt område. De har drivit bort 150 palestinska grupper av odlare och herdar från C-området. Men deras mål är inte bara mark, säger han: målet är att ta kål på Osloavtalet, och därför gör de nu intrång i B-området och på en del platser också i A-området.

En före detta palestinsk minister, som var med och förhandlade fram Osloavtalet, varnar för vad som kan komma. Om Israel formellt säger upp avtalet och kräver att palestinierna lägger ner vapnen, kommer ledarna inte längre att kunna böja sig. Inom kort skulle bosättarna kunna etablera sig inne i de palestinska städerna. Han hoppas att omvärlden eller Israels väljare ska avstyra utvecklingen, men konstaterar samtidigt: Vi palestinier är för svaga för att påverka det som nu sker.