Nathan Shachar: Spaniens vänster sablar ned hanteringen av Ceuta-krisen

Den politiska krisen mellan Spanien och Marocko fördjupas efter den dramatiska migrantvågen mot den spanska exklaven Ceuta förra veckan. Nu kräver flera spanska vänsterpartier kraftfulla åtgärder mot grannlandet, medan kritiken mot regeringens hantering växer.

Antonio Maíllo, ledare för Izquierda Unida (IU), det forna spanska kommunistpartiet, uppmanar Madrid att kalla hem sin ambassadör i Marocko som protest mot händelserna. Han kräver också att Spanien ska backa från det han kallar ”kapitulationen” 2022, då premiärminister Pedro Sánchez ställde sig bakom Marockos autonomiplan för Västsahara.

Västsaharafrågan har länge varit en känslig punkt i relationerna mellan länderna. Den forna spanska kolonin kontrolleras till största delen av Marocko, medan en mindre del styrs av Polisario, den infödda saharawiberolkningens befrielserörelse. Marockos autonomiplan innebär i praktiken slutet för saharawifolkets självständighetsdrömmar, något som väckt stark kritik från vänsteropinionen i Spanien.

Enligt FN tillhör både Ceuta och Melilla Spanien, men Marocko betraktar de båda exklaverna som ockuperat marockanskt territorium. Redan 2020, efter att USA erkänt Marockos anspråk på Västsahara, varnade Marockos dåvarande premiärminister Saadeddine el-Othmani att landet skulle ”koncentrera sig på Ceuta och Melilla” så snart Västsaharafrågan var löst.

Under förra veckans kris prisade både Sánchez och inrikesminister Fernando Grande-Marlaska Marockos goda vilja. Detta trots att spanska underrättelsetjänster informerat dem om grannlandets aktiva roll i att styra civila mot Ceutas kust. Maíllo är skarp i sin kritik: ”Marocko är ingen pålitlig partner och det tolkar våra eftergifter som svaghet.”

Sumar, det enda radikala vänsterpartiet som ingår i Sánchez regering, anklagar Marocko för att ”utnyttja människoliv för politisk utpressning”. Partiet kräver att Spanien avbryter samarbetet med Marocko inför fotbolls-VM 2030, som de båda länderna tillsammans med Portugal ska arrangera gemensamt.

Podemos, som tidigare satt i regeringen, går ännu längre och kräver att inrikesminister Grande-Marlaska avsätts för sin vägran att utlysa undantagstillstånd. Partiets talesperson använde hårda ord och menade att kung Muhammad VI av Marocko måste beskrivas ”som den fähund han är”.

Hanteringen av krisen har också orsakat turbulens inom regeringen. Tidigt på fredagen, när Pedro Sánchez kansli mottog detaljerade rapporter om de tiotusentals personer som tagit sig in i Ceuta sjövägen från Marocko, skickade pressavdelningen ut ett kommuniké till allmänheten. Sánchez och Grande-Marlaska, som ville ha mer tid att förbereda sin version av händelserna, blev indignerade. Den pressansvarige sparkades och kommunikén raderades.

Sánchez och Grande-Marlaska har hävdat att de inte informerades i tid om händelserna i Ceuta, vilket skulle innebära att underrättelsetjänsterna misslyckades med att varna dem. Men försvarsminister Margarita Robles, som ansvarar för kontraspionaget CNI, tillbakavisar den förklaringen: ”Jag vill inte diskutera eller gräla med någon. Men CNI skötte sitt arbete förträffligt.”

Att en socialistisk minister kommer så nära att beskylla sina regeringskolleger för osanning är exceptionellt och visar hur djupt Ceuta-dramat rubbat spansk politik. Normalt kritiserar ingen socialistisk minister någonsin Pedro Sánchez öppet.

Spanska säkerhetsexperter menar att det är dags att formulera en detaljerad säkerhetspolitik gentemot Marocko, istället för att bara reagera och förhandla när relationerna flammar upp. De efterlyser klara gränser för vad Spanien kan acceptera när det gäller den hybridkrigföring som Marocko tillämpar.

En ytterligare källa till oro är Marockos omfattande vapenuppköp, främst från USA och Israel. En ny rapport från det spanska försvarsdepartementet varnar för att Spanien håller på att förlora sin avskräckningsförmåga i förhållande till Marocko. Detta skapar en potentiellt farlig obalans i maktförhållandet mellan de två grannländerna, något som kan få långtgående konsekvenser för säkerheten i regionen.

Krisen belyser de komplexa relationer som råder mellan europeiska länder och deras nordafrikanska grannar, där migration, historiska koloniala band och geopolitiska intressen tvingas samexistera i en alltmer spänd situation.