Norrmännen väntar på besked om kung Haralds hälsa

OSLO. I en stilla, högtidlig stämning har ett par tusen människor samlats framför slottet i Oslo. Somliga bär blommor, andra bär på minnen av kung Harald och de 35 år han har styrt landet.

De väntar. Det är ingen glädjefylld väntan utan en allvarstyngd, präglad av sorg och eftertanke.

– Vi vet ju inte än, men jag känner en stor sorg. Samtidigt tänker jag att det är en enorm styrka för landet och för den övriga familjen med den här samlingen, säger Wenche Lauten.

Hennes ord speglar den känsla som präglar folksamlingen. Kung Harald har under sina 35 år på tronen varit en självklar del av norsk vardag och norskt festliv. Från 17 maj-firandet till de nationella kriserna har han varit den gestalt som förenat. Hans öppenhet kring åldrande och sjukdom har gjort honom mänsklig i mångas ögon.

Kung Harald föddes 1937 och växte upp under andra världskriget. Hans far, kung Olav, blev en symbol för det norska motståndet, och den unge prinsen upplevde kriget på nära håll. Den bakgrunden har gett honom en djup förankring i norsk historia och en naturlig plats i folkets medvetande. Genom åren har han också varit en aktiv idrottsman, framför allt inom segling, med såväl olympiska starter som världsmästerskapsmedaljer på meritlistan.

Vid 87 års ålder är han Europas äldsta regerande monark. De senaste åren har han vid flera tillfällen vårdats på sjukhus, bland annat efter en hjärtoperation och i samband med en pacemakeroperation. Hans skörhet har blivit allt tydligare, och därför väcker varje ny rapport om hans hälsa starka reaktioner i hela Norge.

Monarkin i Norge är stark. Opinionsmätningar visar att en klar majoritet av befolkningen stödjer kungahuset, och kung Harald åtnjuter ett personligt förtroende som få andra offentliga personer. Den folksamling som nu står framför slottet är ett konkret uttryck för detta stöd. I kristider har den norska monarkin ofta fungerat som en sammanhållande kraft – något som blev tydligt efter terrorattentaten i Oslo och på Utøya 2011.

Bakom kung Harald står drottning Sonja, hans maka i mer än 50 år. Deras långa äktenskap har varit centralt för kungaparets framtoning, och Sonja har ofta beskrivits som kungens närmaste stöd. Hennes närvaro vid hans sida under svåra stunder har uppmärksammats av många norrmän, och i folksamlingen utanför slottet är det inte bara kungen man tänker på – utan även drottningen och den övriga familjen.

Kronprins Haakon har successivt tagit allt större ansvar, inte minst under faderns sjukdomsperioder. Tillsammans med kronprinsessan Mette-Marit och deras dotter prinsessan Ingrid Alexandra representerar han framtiden för det norska kungahuset. Om kungen inte kan fullgöra sina uppgifter är det Haakon som kliver fram, och även om ett tronskifte vore en djupt känslosam händelse är förberedelserna långt gångna.

Prinsessan Märtha Louise, kungens äldsta dotter, har lämnat de formella kungliga uppdragen och lever i dag ett mer fristående liv. Hon är ändå en del av familjen, och en allvarlig krissituation inom kungahuset skulle sannolikt samla hela familjen.

Även om debatten om monarkins vara eller icke vara finns i Norge, är den i klar minoritet. I en tid av politisk osäkerhet och internationella kriser tenderar många att söka trygghet i nationella symboler, och kungahuset är en sådan symbol. Det är mot den bakgrunden som den tysta folksamlingen utanför slottet ska förstås.

Den närmaste tiden blir avgörande för hur norska folket tar farväl av en epok. De som står framför slottet i Oslo är inte där för att kräva svar eller få nyheter. De är där för att visa att de finns, att de bryr sig och att de delar sorgen.

Wenche Lautens analys av stämningen – att samlingen ger styrka såväl åt landet som åt kungafamiljen – tycks delas av många. I väntan på ett officiellt besked är det tyst, men inte tomt. Det är en väntan som bärs av gemenskap och av ett folks respekt för sin kung.