Utsända för att trösta norrmännen: ”Pågår väntesorg”

OSLO. Fram och tillbaka utanför slottet i Oslo går Line Bakke och Annkristin Grønbakken. De är utsända för att trösta ett norskt folk som gått in i vad många beskriver som väntesorg. – Ja, väntesorg är ett passande uttryck för det vi känner pågår nu, säger Line Bakke.

De två kvinnorna är en del av en grupp frivilliga som har organiserat sig för att finnas till hands för den som behöver en medmänniska att prata med. Medan de vandrar fram och tillbaka på slottsbacken stannar de ibland upp, pratar kort med förbipasserande eller möter blickar som söker någon sorts kontakt. Uppdraget är enkelt: att vara närvarande i en tid när många känner att de inte bara väntar på ett besked, utan också sörjer något som ännu inte inträffat.

Väntesorg är ett begrepp som ursprungligen kommer från psykologin och används för att beskriva den sorg som infinner sig innan en förlust har blivit ett faktum. Det handlar om att människor i förtid bearbetar en kommande separation eller förlust, exempelvis vid svår sjukdom eller när någon är försvunnen. Men i det här fallet är sorgen bredare och mer kollektiv. Den tycks ha lagt sig som ett täcke över hela det norska samhället.

Det är svårt att tala om väntesorg utan att nämna den speciella situation som Norge nu befinner sig i. En situation där osäkerheten är central och där vardagen har präglats av avvaktan. I sådana sammanhang är det vanligt att människor samlas på offentliga platser för att uttrycka gemenskap och stödja varandra. Slottet i Oslo har blivit en sådan plats. Det är inte bara en byggnad, utan en symbol för nationen, och dess framsida fungerar som en naturlig scen för folkliga känsloyttringar.

Historien har visat att det norska folket i tider av kris och sorg ofta har sökt sig till slottet. Efter terrorattacken på Utøya och i Oslo 2011 fylldes gatorna utanför slottet med blommor, ljus och tårar. Även under pandemin, och vid andra nationella tragedier, har platsen varit en samlingspunkt. Det är därför inte anmärkningsvärt att just dessa två kvinnor valt att stå här. Men det är värt att notera att deras insats handlar om något mer än att bara vara på plats. De är utsända av ett nätverk som vill erbjuda något konkret i en tid av immateriell oro.

Att människor i sin vardag söker sig till andra för tröst är inget nytt, men det är påtagligt hur ordet väntesorg har slagit rot i det allmänna medvetandet. Det tyder på att språket håller på att anpassa sig till den verklighet som pågår. När känslor blir namngivna blir de lättare att hantera, och det är en av anledningarna till att sådana uttryck sprids snabbt. Det handlar inte om resignerade eller hjälplösa medborgare, utan om människor som försöker förstå och bearbeta det som ännu inte har hänt.

På ett professionellt plan finns det stöd att få. Många psykologer och krishanterare har på senare tid lyft fram vikten av att inte förminska väntesorgens känslor. Att vänta på ett besked, oavsett om det gäller en persons hälsa eller en hel nations öde, är en belastning som kan påverka både det psykiska och fysiska välbefinnandet. Därför är insatser som Line Bakkes och Annkristin Grønbakkens betydelsefulla, trots att de i första hand handlar om samtal och närvaro snarare än medicinsk behandling.

Samtidigt är det värt att påminna om att väntesorg inte bara är ett individuellt tillstånd. Det är också en kollektiv upplevelse som kan mobilisera kraft och solidaritet. Människor som går igenom liknande situationer tenderar att söka varandra, och nationella kriser har en förmåga att förstärka känslan av samhörighet. Det syns inte minst i de spontana ljusmanifestationer och de många tysta promenader som har skett de senaste dagarna.

Line Bakke och Annkristin Grønbakken gör ingen skillnad på människor. De är där för alla som vill prata, oavsett om man är ung eller gammal, norsk eller av annan nationalitet. Deras arbete är opretentiöst men fyller en funktion som inte ska underskattas. Att någon lyssnar, utan att döma eller ge färdiga svar, kan vara avgörande för en människa i kris.

Vad som händer härnäst är okänt. Väntan kan vara långvarig, och väntesorgen kan förvandlas till något annat, eller småningom klinga av. Men under tiden är människor som Line och Annkristin på plats – inte för att skynda på processen, utan för att finnas där. Det är kanske den viktigaste formen av tröst: att någon står kvar när allt annat är oviss.