Ny rapport varnar för ”pappersparker” när artdöden ska stoppas

2022 enades världens länder i Montréal om ett av historiens mest ambitiösa miljömål: att skydda minst 30 procent av jordens landområden, hav och kuster till år 2030. Målet, känt som 30×30, ingår i det globala Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald som antogs inom FN:s konvention för biologisk mångfald (CBD). Forskningen har beskrivit nivån som nödvändig för att hejda den accelererande förlusten av arter och livsmiljöer.

Nu har halva tiden gått sedan åtagandet gjordes, och läget är fortsatt utmanande. Enligt en ny rapport från organisationerna Campaign for Nature och Together for the Ocean är omkring 20 procent av jordens landyta och 10 procent av hav och kuster skyddade i någon form i dag. Om alla länder genomför de planer som hittills lämnats in till CBD kan 27 procent av landområdena vara skyddade år 2030. För kust- och havsområden är motsvarande siffra dock bara 12 procent.

Skillnaden mellan land och hav har flera förklaringar. Havet har historiskt varit betydligt svårare att reglera, eftersom merparten ligger utanför nationell jurisdiktion. Mindre än 2 procent av det öppna havet på internationellt vatten är skyddat i dag. Men rapportförfattarna pekar på att nya möjligheter har öppnats. Efter segslitna förhandlingar trädde FN:s globala havsavtal, BBNJ, i kraft i början av 2025. Avtalet, som beskrivs som ett av de viktigaste internationella miljöavtalen på decennier, skapar förutsättningar för att inrätta skyddade områden även på internationellt vatten. Sverige har ännu inte ratificerat avtalet, men det har formellt börjat gälla.

– Genomförandet av avtalet om det öppna havet innebär den enskilt största möjligheten att växla upp arbetet mot 30×30-målet, säger Rebecca Hubbard, ledare för High Seas Alliance, en global sammanslutning av organisationer som arbetar för att skydda internationellt vatten.

Hon tillägger att det förutsätter att världens länder enas om tillräcklig finansiering och att konkreta planer för nya skyddsområden tas fram före 2030. Utan ekonomiska resurser och politisk vilja riskerar avtalet att förbli utan praktisk effekt.

En central fråga i rapporten är förekomsten av så kallade pappersparker – områden som är skyddade på kartan men som i praktiken saknar ett verkningsfullt skydd. Ett tydligt exempel är mangroveskogarna, där 33 procent av världens bestånd uppges vara formellt skyddade. Enligt rapportförfattarnas genomgång har dock mindre än 1 procent av dessa områden ett starkt eller heltäckande skydd. Mangroveskogar är bland de mest artrika ekosystemen på jorden och utgör ett naturligt skydd mot stormar och översvämningar i kustnära områden, vilket gör bristen på reellt skydd särskilt allvarlig.

Rapporten understryker också att skyddade områden måste ha höga naturvärden, långsiktigt skydd och vara tillräckligt sammanlänkade för att hotade arter ska kunna förflytta sig. Fragmenterade reservat med svaga regleringar ger inte den effekt som krävs.

Situationen i Sverige illustrerar komplexiteten. Enligt Statistiska centralbyrån är 15,1 procent av land- och sötvattensområden samt 16,2 procent av havsområdena formellt skyddade enligt Miljöbalken. Räknar man in frivilliga avsättningar inom skogsbruket kan andelen på land närma sig 30 procent. Men de frivilliga avsättningarna saknar långsiktiga garantier.

– Frivilliga avsättningar utgör ett väldigt viktigt bidrag. Utmaningen är att det inte finns någon garanti för att dessa områden har ett långsiktigt skydd. Markägaren kan ju välja att flytta områdena eller avverka eller sälja dem, säger Maano Aunapuu, chef för Naturvårdsverkets enhet för områdesskydd.

Naturvårdsverkets genomgång visar även att Sveriges skyddade områden är skevt fördelade över landet och att de inte är tillräckligt sammanhängande. Även om den totala arealen kan se acceptabel ut på papperet finns brister i den faktiska effekten för den biologiska mångfalden.

I slutet av oktober ska världens länder samlas i Armenien för COP17, där en noggrannare analys av hur arbetet med 30×30-målet fortskrider ska göras. Mötet väntas bli ett viktigt test på det politiska engagemanget.

– Den stora nöten att knäcka är att vinsten med att bevara den biologiska mångfalden främst ligger på samhällsnivå, medan kostnaden för att vidta åtgärder ligger på enskilda personer och företag. I dagsläget kan det vara ekonomiskt mer lönsamt att ignorera behovet som arter och naturen har, säger Maano Aunapuu.

Frågan om vem som ska bära kostnaderna för naturvården väntas bli en av de mest kontroversiella under förhandlingarna i Armenien. Utan tydliga incitament för markägare, företag och stater riskerar 30×30-målet att förbli en vision snarare än en verklighet.