Odessa anpassas för de amputerade – och får ny protesklinik

I den hamnstad vid Svarta havet där luftlarmssignalerna ljuder flera gånger i veckan reser sig nu en ny symbol för Ukrainas motståndskraft. På en byggarbetsplats i Odessa tar en av världens mest avancerade rehabiliteringsanläggningar för krigsskadade snabbt form.

Grävskopor dånar på gården, asfalten luktar varmt och färskt. Inne i den halvfärdiga byggnaden ligger byggdamm tjockt över golven, kablar hänger från taket och byggställningar står lutade överallt. Det är knappt en månad kvar till invigningen, men Julia Seleznyova, arkitekt och biträdande byggchef, ser redan framför sig hur det ska bli.

”Vi skapar en stor rehabiliteringsanläggning med läkarmottagning och gym. Men också rum för psykologisk rehabilitering”, förklarar hon medan hon visar runt bland byggnadsställningarna.

## Ett center med världsledande expertis

Det högspecialiserade Superhumans center öppnade sin första mottagning i Lviv 2023 och blev snabbt känt långt utanför Ukrainas gränser. Här kan krigsskadade och amputerade få avancerade proteser och annan specialistvård som gör det möjligt att återgå till ett mer normalt liv. Verksamheten har grundats av den ukrainske affärsmannen Andrij Stavnitser genom en ideell förening och drivs av en stiftelse.

Tillströmningen av krigsskadade är omfattande, men patientgruppen är samtidigt så stor och diversifierad att den också möjliggör vetenskaplig forskning. Det vetenskapliga arbetet pågår parallellt med vården, vilket har gjort centret världsledande inom sitt område.

När Sveriges kung Carl XVI Gustaf tillbringade en dag i Ukraina i april 2024 besökte han Superhumans klinik i Lviv, där alla mer komplicerade kirurgiska operationer utförs. En andra filial öppnade förra året i Dnipro i landets sydöstra del. Nu expanderar verksamheten alltså till Odessa vid Svarta havet med kapacitet att ta emot 120 patienter i månaden.

Men etableringen i den attackutsatta hamnstaden är inte utan utmaningar. ”Det är svårt att rekrytera, och i synnerhet att hitta tillräckligt kvalificerad personal”, konstaterar Julia Seleznyova. Få lockas av att flytta till den drabbade regionen, och 80 procent av dem som ska arbeta på den nya kliniken kommer från närområdet. Byggnadsarbetet genomförs med en hälften så stor personalstyrka som när tidigare filialer uppfördes.

## Drönarkriget förändrar skadebilden

Behöriga att söka vård vid Superhumans center är både soldater och civila som skadats till följd av kriget. Under de senaste åren har karaktären på skadorna förändrats dramatiskt.

I början av kriget dominerade amputationer efter minskador, men nu har drönarkriget skapat en helt ny skadebild. De flygande vapnen orsakar skador också på händer och i ansikten, vilket kräver omfattande rekonstruktiv kirurgi.

De militära drönarnas inverkan sträcker sig dock längre än de direkta skadorna. Vid fronten försvårar fiendens drönare räddningsinsatser på ett avgörande sätt. Sårade kan ibland inte evakueras på flera dygn, ibland till och med veckor. Kroppsdelar som snörts av med tourniquet för att stoppa blödningar kan drabbas av syrebrist och inte alltid räddas. Då blir omfattande amputationer nödvändiga – vid axeln i stället för på underarmen, eller högt upp på låret i stället för nedanför knät.

## ”Foten sprängdes bort”

Oleksandr Dovhan, 50 år, vet allt om detta. Han vilar mot en sten precis vid strandkanten, inte långt från det nya Superhumans center. Hans ena ben amputerades efter en händelse i staden Kupjansk i juli 2024. Nu sticker en stålpinne ut från hans shorts – protesen som ersatt det förlorade benet.

”Vår uppgift var att rensa staden från ryssar. Det tog två dygn längre än tänkt. Drönare attackerade från luften, fienden gömde sig och vi blev överraskade. Jag sprang genom skogen”, berättar han.

Där trampade han på en liten mina, inte större än ett löv. Den ryska så kallade blombladsminen eller fjärilsminen är lätt att förväxla med grönska eller en leksak. ”Foten. Min fot försvann, sprängdes bort. Jag snörde åt benet för att stoppa blodet”, fortsätter han och visar med händerna hur han vred om tourniqueten, hårt, varv på varv.

”Jag skrek till mina kamrater att jag var skadad. Förlorade medvetandet. Vaknade, skrek igen.” En av hans kamrater hittade honom och de gömde sig tillsammans intill ett övergivet hus. Men drönarna kom tillbaka och hovrade över dem. Oleksandr förstod att de måste byta plats.

”Min vän ville stanna, men jag gav mig av. Jag kröp, femhundra meter. Det tog två timmar. Hade det inte varit för det höga gräset hade drönarna upptäckt mig. Jag var skräckslagen.”

Han hittade till slut sin bataljon där ett befäl sedan bar honom på ryggen i tre kilometer till en plats varifrån han kunde evakueras. Men då hade många värdefulla timmar gått. Hade Oleksandr Dovhan fått vård snabbare hade han bara behövt förlora foten, inte hela benet – men vävnaden i halva benet hann dö.

När han redogör för detaljerna i slutet av berättelsen börjar han gråta. Han låter tårarna rinna, skjuter upp kepsen i pannan, kisar mot solen och fortsätter tala.

## Idrotten blev hans räddning

Efter knappt ett år i armén återvände Oleksandr Dovhan till sin hemstad Odessa. Han har accepterat och vant sig vid protesen, men väntar nu på en ny som passar bättre för sport.

”När jag var ung höll jag på med alla möjliga idrotter, nu försöker jag kvalificera mig för Paralympics i flera grenar: skidskytte, tennis, simning”, säger han.

Han förklarar att hans långa relation till idrotten på många sätt varit hans räddning. Den har lärt honom mental styrka, gett mening och livsinnehåll. Efter amputationen har han dykt i Röda havet tillsammans med andra krigsveteraner och tävlat i Spanien. Han visar stolt bilder på alla medaljer han fått.

”Jag har rest runt i hela regionen Odessa och träffat andra veteraner. Vi har spelat volleyboll, boccia, boule och pickleboll”, berättar Oleksandr, som blivit en förebild för andra i samma situation.

Han kommer ofta till stranden, där den tillgänglighetsanpassade delen byggs ut. Ursprungligen besöktes den främst av äldre och funktionsnedsatta barn, men nu är de flesta här krigsveteraner. De ukrainska brigadernas emblem är målade i rad längs en vägg som en hyllning till soldaterna. Hiss och breda rullstolsramper leder ut på sanden och ned i det salta havsvattnet. Anläggningen har bekostats av en lokal affärsman och hotellägare.

## Väntetider på upp till fem månader

Oleksandr Dovhan har kontakt med det nya Superhumans center och känner väl till deras verksamhet. Väntetiden för en patient som amputerats under knäet är bara någon vecka. För amputationer högre upp på benet, som Oleksandrs, och för händer är den upp till fem månader.

Men först ska bygget bli klart. Det är påkostat trots kriget, och på översta våningen färdigställs en glasvägg och en terrass med utsikt mot Svarta havet. Till skillnad från kliniken i Lviv i det mestadels lugna västra Ukraina attackeras Odessa ofta flera gånger i veckan. Drönare och missiler avfyras från de ryska posteringarna på det ockuperade Krim och kan nå hamnstaden på några minuter.

Enligt uppskattningar har uppemot 100 000 personer i Ukraina förlorat kroppsdelar sedan den fullskaliga invasionen inleddes 2022. Rehabiliteringen är omfattande och handlar om mer än proteser – där ingår också fysioterapi samt socialt och psykologiskt stöd. Många andra typer av skador, bland annat i ansiktet, kräver avancerad rekonstruktiv kirurgi.

Superhumans center är en av de mottagningar som erbjuder denna typ av högspecialiserad vård. En fjärde mottagning planeras nu i Kiev, och den ska bli den största hittills. Byggarbetet fortsätter också i Odessa där Julia Seleznyova är så nervös inför den kommande öppningen att hon slutat sova.