Olena slits mellan två generationer: ”Vad jag själv vill har ingen betydelse”

Mer än fyra år har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. För de miljontals ukrainare som tvingades fly, antingen utomlands eller inom landet, har livet formats av ständiga avvägningar mellan överlevnad, familjeansvar och drömmar om framtiden. Olena Konups historia är ett av många exempel på hur kriget omformat människors vardagliga tillvaro och begränsat deras möjligheter att fatta fria val.

I början av april 2022, bara veckor efter invasionens start, befann sig Olena Konup i den sydöstra staden Zaporizjzja. Dit hade tusentals människor flytt från områden där striderna rasade som värst. Olena hade själv lämnat Ukraina tillsammans med sin tonårsdotter när kriget bröt ut, men hennes mor Ljudmyla Maljuga var fortfarande kvar i den hårt belägade staden Mariupol.

Beslutet att försöka rädda modern var riskabelt. Olena körde hela 160 mil från Warszawa i Polen till Mariupol, en livsfarlig resa genom krigszonen. Vid stadsgränsen mötte hon ryska militärer som till slut lät henne passera, men med ett ultimatum som inte lämnade något utrymme för tvekan.

”Om ni inte är tillbaka inom en timme skjuter vi er,” sa de ryska soldaterna.

Olena klarade marginalen och hittade sin mor, som hon inte kunnat nå på flera veckor. När de möttes i Zaporizjzja befann sig Ljudmyla i chockliknande tillstånd efter veckorna i den belägrade staden. De satte sig i bilen med en kattbur och en hund, och körde vidare till Odessa vid Svarta havets kust, där Olena tidigare hade bott.

Det var drygt fyra år sedan den dramatiska räddningsaktionen. Mariupol har varit under rysk kontroll nästan lika länge. Odessa, där Olena och hennes mor nu bor, attackeras med drönare flera gånger varje vecka. Den relativa normaliteten i staden står i skarp kontrast till det ständiga hotet från luften.

”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att kriget skulle pågå i över fyra år,” säger Olena när hon berättar om tiden som gått.

Efter ankomsten till Odessa behövde Ljudmyla sjukhusvård. När hennes tillstånd stabiliserats återvände Olena till Polen, där hennes arbetsgivare, en bank, hade erbjudit de anställda möjlighet att flytta på grund av kriget. Men Ljudmyla saknade internationellt pass och ville ändå inte lämna Ukraina. Dottern stannade kvar i Warszawa där hon hade börjat studera vid universitetet i Gdansk.

I början av 2023 flyttade Olena tillbaka till Ukraina. Det praktiska skälet var svårigheten att få hyreskontrakt i Polen med husdjur – Olena har två hundar och värdar ville ta extra betalt. Men det verkliga skälet var hennes mors försämrade hälsa. Att stanna i Polen var inte längre ett realistiskt alternativ.

Ljudmyla Maljuga hade bott hela sitt liv i Mariupol. De första månaderna i Odessa ville hon bara hem. Hon anklagade sin dotter för att ha tagit henne från hennes rätta plats, från hennes hus, hennes djur och hennes liv. Hon grät ofta och frågade när de skulle åka tillbaka.

Det tog två år, kanske längre, innan Ljudmyla förstod att hon sannolikt aldrig kan återvända till Mariupol. En dag tackade hon plötsligt sin dotter för att ha kommit och hämtat henne. Det var en vändpunkt i deras nya liv.

I dag mår Ljudmyla i huvudsak bra, även om hon har synproblem och ibland glömmer att ta sina mediciner, vilket kräver akuta sjukhusbesök. Hon bor i sitt eget boende nära Olena, vilket båda är tacksamma för. Många ukrainska internflyktingar tvingas dela bostad med vuxna barn, vilket ofta leder till påfrestningar i relationerna.

På ett paradoxalt sätt har Ljudmyla fått ett större socialt liv i Odessa än hon hade i Mariupol. Hon går ut med andras hundar, har fått nya vänner och deltar i vardagslivet på ett sätt hon inte gjorde tidigare när hon mest skötte sin trädgård.

När flyglarmet ljuder över Odessa fortsätter vardagen nästan som vanligt. Folk scrollar i sina mobiler för att få information om eventuella angrepp, en del spanar mot himlen efter drönare, men få söker skydd trots att drönarna kan nå staden på bara några minuter. Det är en del av den märkliga tillvaron som de flesta ukrainare lever – en vardag som både innehåller mycket normalitet och samtidigt är våldsam och förvrängd.

Olena arbetar som regionansvarig för jordbrukskunder på den bank hon arbetat för både före och under kriget. Hon har fått befordran och har ett relativt stabilt liv, i den mån något kan kallas stabilt under ett pågående krig. Men framtiden går inte att planera.

Hennes dotter är nu 21 år, har fått jobb och läser en master i Gdansk. Olena besöker henne regelbundet men vill inte att dottern besöker Ukraina, inte ens för en kort tid. När dottern frågar hur det är berättar Olena inte allt, bara att allt är okej. Dottern önskar att modern skulle flytta till Polen.

Varje helg förbereder Olena sin mors mediciner för kommande veckan, sorterar tabletter och följer med på alla läkarbesök. Det är ett ansvar hon inte kan lämna ifrån sig. Ljudmyla säger visserligen att Olena är fri att göra vad hon vill, att modern nog överlever ändå. Men Olena vet att det inte är så enkelt.

Situationen påminner om det dilemma många medelålders människor befinner sig i, klämda mellan åldrande föräldrar och egna barn. Forskning, bland annat från Australien, visar att det är vanligt att i sådana lägen kompromissa bort sina egna behov. I en krigssituation blir valen än mer begränsade och allt ställs på sin yttersta spets.

Om Olena kunde välja helt fritt, utan hänsyn till andra, skulle hon ha stannat i Polen. Hon hade kunnat sälja något i Ukraina för att köpa eller hyra i Polen, vara nära sin dotter och långt från kriget. Men det är inte ett val hon har.

När hon ser tillbaka på den dramatiska räddningsaktionen för över fyra år sedan kan hon knappt förstå att hon vågade. Folk i hennes omgivning säger att hon inte var riktigt klok som gjorde det. Hon drömmer fortfarande om kriget och Mariupol nästan varje natt.

Med en viss humor påminner Ljudmyla sin dotter om att hon har betalat för en gravplats i Mariupol, bredvid sin man. Hon insisterar på att hon ska dit och planerar i detalj hur Olena ska transportera hennes kropp när tiden kommer. Det är både humor och allvar i samma andetag – ännu en påminnelse om hur kriget färgar varje aspekt av livet, även tankar om döden.

Olena Konups historia illustrerar hur miljontals ukrainare lever sina liv under kriget: med ansvar som inte går att fly ifrån, val som inte längre finns, och en framtid som är omöjlig att planera.