”Om det innebär att vi förlorar mark vill jag inte att kriget ska ta slut”

Nära fronten i östra Ukraina pågår striderna obevekligt. Från sina positioner utanför Slovjansk beskriver soldater en vardag där explosioner ständigt hörs i bakgrunden och där frontlinjen, trots att den är relativt stabil, kan brista när som helst. Ryska styrkor försöker upprepade gånger infiltrera de ukrainska linjerna, och svaren på dessa rörelser kräver både precision och mod.

En av dem som befinner sig mitt i detta är en 28-årig soldat med anropsnamnet Solovej, tillförordnat befäl för sjunde kompaniet vid 63:e brigaden. Hans enhet lever till största delen under jord, i skydd av skogarna, där alla nödvändiga funktioner finns samlade: verkstäder, sovplatser och kök. Förlusterna har varit små, men förra veckan brann sex av enhetens fordon upp. Solovej berättar att de i första hand använder drönare för att skona soldaters liv – tio drönare kan sättas in för att rädda en enda soldat. Men det finns områden, särskilt i bebyggelse, där drönarna inte når fram. Då tvingas små grupper till fots söka upp och oskadliggöra fienden, en efter en.

Solovej har själv varit svårt sårad och suttit i rysk fångenskap i 142 dagar. Trots det var han fast besluten att återvända till fronten. Han säger att han inte vill att det ska stå i tidningen hur många ryssar han dödat, men medger att han nästan nått sitt personliga mål. Han ser en seger som det enda goda slutet på kriget och tror fast på ukrainsk framgång. Hans dröm är ett liv långt från striderna – ett hus i Karpaterna, en dotter och en son.

Längre söderut, i trakten av Lozova, tjänstgör Tabak, 47 år, som befäl för en pluton med obemannade system vid 15:e brigaden. Han bodde i Italien i över 20 år innan den fullskaliga invasionen fick honom att återvända. Hans fru och döttrar är kvar utanför Milano. Med tre barn hade han inte varit tvungen att tjänstgöra, men efter fem år på krigsakademin i Lviv kände han att han kunde bidra till att färre dör.

Tabaks pluton bygger och modifierar nästan allt själva i sin verkstad – allt från spanings- och attackdrönare till markdrönare och fiberoptiska modeller. Enligt Tabak har enheten en ovanligt hög grad av självständighet tack vare bred kompetens inom flera områden, inklusive artilleri. Han pekar på en oroande utveckling under sommaren: Ryssland har börjat använda shahed-drönare med jetmotor som flyger i uppemot 600 kilometer i timmen och är svåra att upptäcka med radar. De utgör nu ett hot både mot militära positioner och mot städer som Dnipro, Pavlohrad och Lozova. Någon lösning på hur de ska bekämpas finns ännu inte.

Om de senaste förändringarna i Ukrainas försvarsledning – där Fedorov ersatts – säger Tabak att stora reformer alltid är ett lagarbete. Han har svårt att bedöma enskilda individers betydelse, även om han noterar att många förändringar genomfördes under Fedorovs tid.

Från sin position i närheten av Pavlohrad berättar Liryk, 27 år, officer vid första armékåren inom Azov, Ukrainas nationalgarde. Han kommer från en militärfamilj med anor flera generationer tillbaka, och har själv studerat vid militära akademier både i Ukraina och i England. Under belägringen av Mariupol 2022 satt han i fångenskap i tre månader. De andra i hans grupp dödades och han skadades svårt. Att en läkare insisterade på att operera honom räddade sannolikt hans liv – det gjorde att han slapp fängelset och den tortyr som pågick där. Trots allt beskriver han tiden i Mariupol som en av de mest intensiva och meningsfulla i sitt liv.

Liryk menar att attackerna mot de stora städerna påminner civilbefolkningen om att kriget pågår. Före invasionen hade många slutat tänka på det, säger han. Förändringar i försvarsledningen påverkar främst de högsta befälen, inte soldaterna på marken. Det tar tid innan reformer sipprar ned, och verkligheten är att de får arbeta med de verktyg som finns. Även om standardiserade drönare vore praktiskt, fungerar inte en enda modell överallt.

Under sommaren har enheten fått tillgång till drönare med medellång räckvidd som kan slå mot rysk bakre logistik. Liryk betonar att infanteriet gör allt för att skydda människoliv, i skarp kontrast till hur ryssarna enligt honom förbrukar sina inkallade. För honom handlar kriget inte främst om territorium – det handlar om att Ryssland vill förinta den ukrainska kulturen, identiteten och språket. Det är det de slåss för.