Ny studie: Därför började Antarktis is plötsligt växa

Antarktis is har under lång tid minskat i allt snabbare takt till följd av klimatförändringarna. Men för bara ett par år sedan inträffade något oväntat: isförlusten stannade upp. Nu visar en ny studie vad som låg bakom – och vad det betyår.

Den frusna kontinenten är nästan en och en halv gång större än Europa och spelar en nyckelroll för jordens klimatsystem. Om all is på Antarktis skulle smälta skulle havsnivån stiga med drygt 58 meter. Ett sådant scenario är visserligen inte aktuellt, men redan små förändringar i ismassan får stora konsekvenser för kustsamhällen världen över, allt från Miami till Bangladesh.

Sedan satelliterna på 1990-talet möjliggjorde noggrann kartläggning har bilden varit entydig: Antarktis har år efter år förlorat allt mer is. Sedan 2003, då ännu bättre satelliter togs i bruk, uppskattas nettoförlusten till omkring 140 miljarder ton per år. Det bidrar till en årlig havsytehöjning på drygt en halv millimeter, en siffra som i sammanhanget kan låta blygsam men som får stora konsekvenser i de modeller som ligger till grund för global klimatpolitik.

Det är mot den bakgrunden som 2021 blev en minst sagt märklig parentes. Plötsligt upphörde nettominskningen. Vissa mätningar tydde till och med på att istäcket växte under ett par år fram till 2024 – trots att isen fortsatte smälta i oförminskad takt. Förklaringen visade sig vara massiva snöoväder över östra Antarktis. Nysnö byggde upp isen snabbare än vad havet och varmare luft hann bryta ner den.

Fenomenet var inte helt oväntat. Klimatmodeller har länge förutspått att varmare luft över Antarktis också kan bära mer fukt, vilket i förlängningen innebär mer snöfall. Men att effekten skulle bli så pass kraftig att den helt maskerade den underliggande isavsmältningen kom som en överraskning för forskarkåren. Frågan var om det kunde tolkas som att Antarktis ändå klarar sig bättre än befarat mot den globala uppvärmningen.

I en ny studie publicerad i den ansedda tidskriften Nature ger ett internationellt forskarlag sin förklaring. Genom att spåra de vattenmolekyler som bildat nederbörden över östra Antarktis har de kunnat följa hela händelsekedjan. Förklaringen ligger inte alls i att den globala uppvärmningen skulle ha pausat. I stället handlar det om en naturlig uppvärmning av havsytan i västra Stilla havet och östra Indiska oceanen. De varmare vindarna har lett till att sjöfarten i området kunnat transportera större mängder fukt vilka sedan har fällts som snö över den östra delen av Antarktis.

Det är ett väderfenomen som visserligen återkommer, men sällan: enligt forskarna inträffar det ungefär två gånger per sekel och varar i några år. Under den perioden blir det så kraftiga snöoväder att de betydligt snabbare isförlusterna från andra håll tillfälligt suddas ut. Forskarnas slutsats är därför att den mätningen snarare ska ses som en naturlig variation än som en ny klimatnivå.

”Det här är en påminnelse om att inte tolka kortvariga förändringar som långvariga trender”, skriver en av forskarna bakom studien i ett pressmeddelande.

Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, har under flera expeditioner till Antarktis följt isens utveckling på plats. Hon är inne på samma spår och betonar att de observationer som forskarna i dagsläget använder sig av är av relativt ungt datum.

– Den långa trenden är att ismassan minskar. Men jag vill understryka att alla tidsserier vi har fortfarande är ganska korta och att det är mycket vi inte vet. Den stora frågan som forskningen brottas med är hur det blir i framtiden, säger hon.

Hennes egen forskning har visat att underifrån värmande havsvatten tränger allt längre in under de stora isflaken, vilket riskerar att påskynda avsmältningen på sätt som de nuvarande modellerna har svårt att förutse. Oavsett om det handlar om förändrade havsströmmar eller ökad nederbördsmängd står en sak klart: isen på Antarktis fortsätter att utvecklas på ett sätt som får forskare att studera himlavalvet allt uppmärksammare. Just nu görs uppföljningar fram till 2024 för att förstå om sommarens värmeböljor i södra halvklotet kan trycka tillbaka nysnön – eller om de förstärker trenden.