Vid Mustamäe gymnasieskola i Tallinn är det lektion i medie- och kommunikationskunskap. Ett trettiotal sextonåringar har just diskuterat varför unga människor inte läser nyheter, och när läraren Maarja-Liisa Vokksepp fördelar ordet är stämningen lugn och fokuserad. De elever som inte pratar sitter tysta och väntar med handuppräckning. Kontrasten mot debatten om svenska klassrum är påtaglig.
Skolan kallas Silverpilen, eftersom byggnaden är formad som ett pilformat rymdskepp. Den byggdes för fyra år sedan och är påkostad, med ljusa träslag och öppna ytor. Men det är inte arkitekturen som lockat hit en svensk journalist. Bakgrunden är den senaste Pisaundersökningen, där Estland placerar sig i Europatoppen medan Sverige rasar till sina lägsta nivåer sedan mätningarna startade år 2000. I Sverige har politiker talat om nationellt nödläge. I Estland är frågan snarare vad landet gör annorlunda.
En av dem som blev överraskad av de fina resultaten är Maarja-Liisa Vokksepp. Även i Estland har lärarna under flera år varnat för att eleverna läser allt sämre. Därför krockar Pisa-siffrorna med lärarnas egen vardag.
– För även här pratar vi mycket om hur svårt våra elever har med läsningen, säger hon.
Tre elever i klassen – Piret Sepp, Elle Marie Kangur och Sigrid Ojala – är inte lika förvånade. De menar att Estland är ett litet land i en farlig värld, och att utbildning därför alltid har setts som en överlevnadsfråga.
– Det är viktigt för vår egen, men också för vårt lands säkerhet, säger Sigrid Ojala.
Läraren håller med. Blicken bakåt mot den sovjetiska ockupationen visar hur mycket utbildning har betytt för estländska familjer. Det är genom utbildning som individer kan komma vidare i livet.
Trots topplaceringen är bilden inte entydigt positiv. 83 procent av de estländska tonåringarna når minst grundläggande nivå i läsförståelse, att jämföra med 69 procent i Sverige. Men även i Estland har läsförmågan minskat jämfört med tidigare mätningar. Allt fler elever har svårt med den avancerade läsningen – att värdera, reflektera och sammanföra information. Det som kallas hasty reading, där eleverna skyndar igenom en text och ger snabba men felaktiga svar, har nästan fördubblats. I Sverige gäller det 11 procent av tonåringarna, i Estland 9 procent.
Maarja-Liisa Vokksepp ser detta i sin egen undervisning. På det nationella slutprovet i gymnasiet ska eleverna skriva en argumenterande essä på 400 ord med konkreta exempel. Många klarar inte att återberätta en historia eller föra ett resonemang med egna exempel.
– Det var därför jag blev förvånad att vi klarade Pisa så bra, för att våra egna mätningar visar något annat, säger hon.
En vanlig förklaring till Estlands skolframgångar är lärarnas höga status. Enligt utbildningsminister Kristina Kallas vill unga människor fortfarande utbilda sig till lärare, och lärarna har stor frihet att utforma sin undervisning. Maarja-Liisa Vokksepp beskriver det som att läroplanerna anger vad som ska behandlas, men inte hur.
– Det är en frihet vi värderar väldigt högt, säger hon.
Synen på mobiltelefoner skiljer sig också markant från Sverige. I Sverige har man lagstiftat för att få bort mobilerna under hela skoldagen. I Estland är det upp till varje lärare att bestämma. En minister har beskrivit det som ett skräckscenario om lärare inte vågar fatta sådana beslut själva, eftersom de då förlorar sin auktoritet.
Maarja-Liisa Vokksepp menar att mobilerna ändå finns där, och att eleverna måste lära sig att hantera dem. När hon ber dem plocka undan mobilerna lyder de oftast. Annars får de ta ansvar för sitt eget lärande.
– Det viktiga är att de inte stör andra, säger hon.
Samtidigt pågår en omfattande digitaliseringsreform i estländska skolor. En särskild skolchattbot har utvecklats för att vara sokratisk: i stället för att servera färdiga svar ställer den frågor tillbaka. Maarija-Liisa Vokksepp använder också AI i undervisningen, exempelvis genom att låta eleverna jämföra sina egna sammanfattningar med AI:ns.
– Då kan AI bli ett verktyg för kritiskt tänkande, inte något som gör hemläxan åt dem, säger hon.
Läraryrkets status till trots är lönerna inte högre än genomsnittet för akademiker. Det får eleverna att tveka. Kärol Riisal, 18, har övervägt att bli lärare men dragit sig ur.
– Säg att det är 36 elever i en klass och du har fem lektioner om dagen. Då ska du stå framför hundratals elever varje dag, säger han.
Maximillian Valjauga lockas däremot fortfarande av yrket, men bara på deltid vid sidan av något annat. Det svåraste, menar han, vore att vara inspirerande på samma sätt som hans egna lärare har varit.
Pisaundersökningen visar att skillnaderna mellan socioekonomiskt starka och svaga elever i Estland är mindre än genomsnittet i OECD. Landet har också högst andel elever med ett så kallat growth mindset – tron på att förmågor kan utvecklas. Frågan är om den starka skoltraditionen räcker när läsningen fortsätter minska även i Estland.
