Sandra Stiskalo: Nu säljs Dianas ”hämndklänning” som alltid varit mer än ett plagg

Samma kväll som Storbritanniens kung Charles, då kronprins, i en dokumentär medgav otrohet, deltog hans hustru prinsessan Diana i en välgörenhetsmiddag på Serpentine Gallery i London. Kvällen den 29 juni 1994 kom att bli en av modehistoriens mest omskrivna ögonblick. Planen var enligt uppgift att bära en elegant aftonklänning från Valentino, men en halvtimme före avfärd ändrade Diana sig. I stället valde hon en kort, svart sidenklänning med bara axlar och djup urringning, designad av den grekiska designern Christina Stambolian. Med svarta pumps och ett chokerhalsband med pärlor och safirer blev framträdandet ett statement som dagen därpå döptes till ”hämndklänningen” av den brittiska pressen.

För kungligheter, som inte förväntas uttrycka personliga känslor offentligt, har kläder länge fungerat som ett språk. Dianas val tolkades då som ett direkt svar på makens svek – ett protokollbrott som både chockerade och fängslade omvärlden. Klänningen, som blivit en symbol för kvinnlig styrka och integritet, är nu till salu. Auktionshuset Sotheby’s kommer att visa upp plagget på en turné genom London, Genève och Hongkong innan det klubbar i New York i december. Förväntningarna är att slutpriset landar på mellan 1,5 och 3 miljoner kronor.

Att ett plagg från 1990-talet kan nå sådana summor handlar inte om material eller hantverk, utan om den berättelse det bär på. Klänningen har sedan dess analyserats ur flera perspektiv. Angela McRobbie, professor i kommunikation vid Goldsmiths College i London, har beskrivit valet som rotat i en konservativ idé, där den bedragna kvinnan använder mode och kropp som ett sätt att straffa sin otrogn partner. Andra ser klänningen som ett uttryck för handlingskraft och självständighet, ett sätt för Diana att ta kontroll över sin egen berättelse i en tid då hennes privatliv var föremål för intensiv mediebevakning.

Det finns också en tredje tolkning: att den svarta klänningen i själva verket fungerade som en sorgedräkt, inte bara för hennes äktenskap utan också för den roll hon tvingades leva i. Oavsett tolkning visar försäljningen att kungligheters kläder aldrig bara är tyg och sömmar – de är dokument över en tid, en institution och en människa.

Marknaden för kungliga föremål har vuxit markant under senare år. Auktioner med föremål från brittiska kungafamiljen lockar samlare världen över, inte minst i USA och Asien. Diana, som avled 1997, har fått en närmast ikonisk status i populärkulturen. Hennes kläder säljs regelbundet på auktion och når ofta långt över förhandsberäkningarna. Detta beror dels på hennes bestående kulturella betydelse, dels på att föremål kopplade till henne anses vara en trygg investering för den som vill äga en bit av historien.

För Sotheby’s är försäljningen ytterligare ett exempel på hur mode och minnen kan omsättas i ekonomiska termer. Turnén syftar till att locka internationella budgivare, och intresset väntas vara stort. Klänningen har visats offentligt vid ett fåtal tillfällen sedan 1994, vilket gör den extra eftertraktad. Den senaste gången den visades var på en utställning i London 2017, där tusentals besökare tog chansen att se plagget på nära håll.

Även om klänningen är förknippad med ett av 1900-talets mest uppmärksammade kungliga drama, är den också en påminnelse om hur mode kan fungera som ett verktyg för kommunikation – särskilt för dem som annars förväntas tiga. Diana förstod detta bättre än de flesta, och hennes klädval från den där junikvällen har fått ett liv som sträcker sig långt bortom själva händelsen. Den har blivit en del av ett större samtal om makt, kön och offentlighet, och kommer sannolikt att fortsätta väcka känslor hos både budgivare och betraktare när den nu återigen tar plats på den internationella scenen.

För den som undrar över klänningens fortsatta resa återstår att se vem som slutligen ropar hem den – och vilken historia den nya ägaren väljer att berätta om den.