Medeltiden ”på speed” blir storslagen teaterfest på Dramaten

När den medeltida riddardikten ”Parzival” blir teater, är gestalterna närmare levande seriefigurer än människor. De är större än livet, med överdrivna uttryck och en spelstil som får berättelsen att kännas närvarande. Ensemblens lustfyllda skådespeleri samspelar med en färgsprakande scenografi, och helheten blir ett mäktigt visuellt spektakel. Det skriver Samuel Levander i en recension av uppsättningen.

Dikten bakom föreställningen hör till den medeltida litteraturens kanon. Originalet är skrivet på medelhögtyska och finns bevarat i ett stort antal handskrifter, vilket vittnar om dess spridning i Europa under medeltiden. ”Parzival” skrevs omkring år 1200 av Wolfram von Eschenbach, en tysk riddare och diktare som var verksam vid flera furstehov i södra Tyskland. Han utgick från äldre franska berättelser om kung Arturs riddare, särskilt Chrétien de Troyes verk om Perceval och graalen. Men von Eschenbach gjorde materialet till sitt eget. Han försåg texten med en ironisk och självmedveten berättarröst, kommenterade sina källor och introducerade motiv som inte fanns i originalen. I hans version är den heliga graalen inte en bägare utan en sten, något som gett upphov till århundraden av tolkningar.

Handlingen följer den unge Parzival, som växer upp i en avskild skog med sin mor, ovetande om världen och sin egen bakgrund. Hans mor försöker skydda honom från riddarväsendet, men när han möter ett antal riddare väcks hans längtan och han ger sig av. Han hamnar vid kung Arturs hov, möter den lidande kungen Anfortas och begår misstag som får långtgående konsekvenser. Under resans gång gör han flera felsteg, bland annat genom att inte ställa den fråga som skulle ha kunnat bota Anfortas. Först efter år av vandring, förlust och mötet med eremiten Trevrizent mognar han och lär sig att tvivla, fråga och känna medkänsla. Till slut blir han graalens kung. Vid sidan av huvudberättelsen löper riddaren Gawans äventyr, vilket gör eposet bredare och mer komplext än många andra medeltida riddarberättelser. Det är ett verk om mänsklig utveckling, inte bara om hjältedåd – en typ av berättelse som ibland beskrivs som en föregångare till bildningsromanen.

Under 1800-talet fångades berättelsen upp av Richard Wagner, som byggde sin opera ”Parsifal” på samma legend. Wagner, som länge fascinerats av medeltidens mystik, såg berättelsen som en möjlighet att förena musik, religion och teater. Operan uruppfördes 1882 i Bayreuth i Tyskland, där Wagner direkt anknöt till den medeltida berättelsens religiösa dimension. Sedan dess har ”Parsifal” varit ett av operarepertoarens mest omdiskuterade verk, ofta med ett närmast sakralt anslag. Därför är det särskilt intressant när en scenuppsättning väljer att gå i motsatt riktning och betona det lekfulla, färgstarka och visuella.

I den aktuella föreställningen verkar valet vara medvetet. Scenrummet är prunkande, kostymerna är färgstarka och karaktärerna rör sig med en energi som påminner om tecknade serier. De medeltida riddarna och damerna blir tydliga typer snarare än naturalistiska porträtt. Det skapar distans till texten, men också en lekfullhet som öppnar för komik och överraskningar. Publiken möter inte en historielektion utan en scenisk fantasi där medeltiden blandas med en modern, visuell berättartradition.

Samuel Levander betonar i sin recension hur ensemblens lustfyllda spel och den färgsprakande scenografin klingar samman. Det är inte dekor för dess egen skull, utan en del av berättandet. Färgerna, formerna och skådespelarnas fysiska uttryck driver handlingen framåt och gör att föreställningen upplevs som en helhet. Enligt recensionen blir resultatet ett mäktigt visuellt spektakel, där den medeltida dikten förvandlas till en scenisk upplevelse som vänder sig till både blick och känsla.

Den här typen av nytolkningar har blivit allt vanligare inom europeisk teater. Klassiska texter sätts upp med hjälp av abstrakta scenografier, multimedia och stiliserade kostymer för att nå en publik som är van vid starka visuella intryck. Gamla berättelser överlever inte genom att stelna i museer, utan genom att möta nya uttrycksformer. Parzival-uppsättningen är ett exempel på hur det kan gå till: en åttahundraårig dikt om riddare, graal och mänsklig mognad görs levande med hjälp av det samtida teaterspråkets alla resurser.