Sanna Torén Björling: Om människan bakom uniformen vet man ingenting

Han kom in några minuter försenad, bad om ursäkt och försvann snabbt in på toaletten. När han kom ut igen var han förvandlad. Den orakade 27-åringen i jeans, t-shirt och sneakers var nu klädd i militäruniform, med skägg som fått en mer militärisk puts. Dagens Nyheters korrespondent Sanna Torén Björling skulle intervjua honom om livet vid fronten i östra Ukraina, och mötet gav en oväntad inblick i vem som egentligen bär uniformen.

Han presenterade sig som en av de många civila som anslutit sig till försvaret sedan Rysslands fullskaliga invasion. Men när intervjun kom in på hans bakgrund berättade han att han före kriget hade ägnat sig åt en rad helt olika yrken. Han var författare – han hade skrivit elva böcker – men också marinbiolog, fotograf, kokboksförfattare och drönarproducent. Dessutom hade han arbetat som chaufför och tolk. För en utomstående låter det som flera liv, men för honom var det en självklar väg. ”Man tar det man har och gör det som behövs”, sa han med en axelryckning.

Den här mångsysslaren är inte unik. Sedan invasionen inleddes har människor från alla samhällsskikt lämnat sina karriärer för att försvara landet. Här finns ingenjörer, lärare, konstnärer och småföretagare sida vid sida i skyttegravarna. Många har helt bytt identitet – från trygga yrkesliv till strid vid fronten. Det är en påminnelse om att kriget inte bara handlar om militärstrategi, utan om människor som tvingas ta ställning och göra saker de aldrig trodde de skulle göra.

Sanna Torén Björling har under sina resor i Ukraina mött flera sådana berättelser. Nyligen bevittnade hon en fångutväxling vid gränsen till Belarus, där krigets realitet blev smärtsamt påtaglig. Även där fanns soldater som lika gärna kunde ha varit civila på väg till ett vanligt jobb. Det är lätt att glömma att bakom uniformen finns en privatperson med en egen historia, med drömmar och planer som satts på paus.

Mitt i allt detta finns också stunder av normalitet. Under en paus i reportaget vandrade korrespondenten i Karpaternas berg, badade i dess floder och påmindes om att Ukraina är mycket mer än ett krig. Naturen är orörd och vacker, en kontrast till de sönderbombade städerna vid fronten. Hon ser fram emot att en dag återvända dit med sin familj, när bomberna tystnat och landet återhämtat sig.

Kriget i Ukraina har pågått i flera år, men det är fortfarande vanligt att människor i östra delen av landet lever under ständigt hot. Trots det visar de en anmärkningsvärd anpassningsförmåga. För många handlar det inte bara om att överleva, utan också om att behålla sin mänsklighet. Att träffa en man som varit både marinbiolog och författare, men som nu ligger i ett skyttegrav med ett vapen, visar hur kriget suddar ut gränserna mellan det civila och militära.

Sanna Torén Björling beskriver mötet som en av de mest minnesvärda under hennes tid som korrespondent. Det var inte bara hans många yrken som imponerade, utan också hans lugna sätt att prata om sitt nya liv. Han verkade inte bitter, snarare målmedveten. ”Det här är mitt jobb nu”, konstaterade han. ”Men jag är fortfarande den jag var.”

Kanske är det just det som är kärnan i många ukrainares inställning. Kriget har förändrat deras vardag, men inte deras identitet. De fortsätter att vara lärare, författare, fotografer eller kockar i grunden – även om de just nu bär uniform. Det är en påminnelse om att människan är mer komplex än en enda roll, och att kriget aldrig kan reducera någon till enbart en soldat.

När intervjun är slut byter han tillbaka till sina civila kläder och försvinner ut i natten. Kvar står korrespondenten med en känsla av att ha fått en inblick i något mycket större än en enda persons historia. I ett krig där allt tycks handla om förstörelse, finns det ändå människor som bär på en oväntad rikedom av kunskap och erfarenheter. De är levande bevis på att även i de mörkaste tider kan människan behålla sin mångfald och sitt hopp.

Sanna Torén Björling fortsätter sitt arbete i Ukraina, med uppdrag som tar henne från fronten till de lugna regionerna i väster. Hon vet att det kommer att ta lång tid att bygga upp landet efter kriget. Men om något kan ge hopp, är det möten med människor som den unge soldaten – som inte bara kämpar för sitt land, utan också för att bevara det som gör dem till dem själva.