På bara några timmar förra torsdagen korsade över 70 000 människor gränsen från Marocko in i den spanska exklaven Ceuta vid Nordafrikas kust. Ett dygn senare hade majoriteten återvänt till Marocko. Minst 75 personer miste livet i samband med händelsen. Incidenten har nu föranlett intensiva diskussioner inom EU om migrationspolitik och gränshantering, samtidigt som den blottar sårbarheter i unionens strategi.

EU höll två krismöten under måndagen och tisdagen för att hantera situationen, först mellan medlemsländernas ambassadörer och därefter mellan migrationsministrarna. Under dessa möten lyfte spanska representanter fram sin besvikelse över att flera europeiska regeringar omedelbart skyllde på Spanien i stället för att erbjuda solidaritet och praktiskt stöd.

När den initiala kritiken hade lagt sig enades alla deltagare kring en gemensam framställning av händelseförloppet. Enligt denna berättelse agerade Spanien snabbt och beslutsamt. Inga migranter har tagit sig från Ceuta till det spanska fastlandet och vidare till övriga Europa. De verkligt ansvariga för den plötsliga migrantvågen pekas ut som det anonyma kollektivet människosmugglare. Enligt källor som var närvarande vid mötena uppmanades dessutom EU-kollegorna att inte kritisera Marocko offentligt.

Händelsen i Ceuta och det efterföljande politiska fingerpekandet synliggör tydliga trender inom EU. En allt strängare migrationspolitik har blivit det nya normala, samtidigt som alltmer av politikens genomförande outsourcas till länder utanför unionen. Som en direkt följd av denna strategi ökar risken att länderna vid EU:s yttre gräns blir föremål för utpressning och politiska påtryckningar.

I dag, tio år efter den stora flyktingkrisen, går skiljelinjen inom EU inte längre mellan länder som förespråkar en öppen respektive stram migrationspolitik, utan snarare mellan de som förespråkar en hård linje och de som vill ha en ännu hårdare. Med ett enda undantag utgör Spanien fortfarande en avvikare i denna trend.

När återvändandedirektivet klubbades för några månader sedan – en EU-lag som syftar till att öka takten på utvisningar av personer som saknar asylskäl – var den spanska regeringen ensam om att rösta emot förslaget. Detta beslut speglar landets mer liberala hållning i migrationsfrågor jämfört med övriga unionen.

Under våren genomförde Spanien en amnesti för landets papperslösa, vilket har resulterat i att omkring en och en halv miljon människor ansökt om uppehållstillstånd. Beslutet från Madrid väckte betydande irritation i andra europeiska huvudstäder. Oron grundar sig i att amnestin kan fungera som en lockelse för fler personer utan asylskäl att söka sig till Spanien och i förlängningen övriga EU.

Den uppdämda frustrationen ledde till att 22 EU-länder i ett gemensamt brev kritiserade Spanien med hänvisning till händelserna i Ceuta – ett ovanligt och odiplomatiskt grepp i EU-sammanhang. Endast Frankrike, Portugal, Luxemburg och Irland valde att avstå från att underteckna det kritiska brevet.

EU:s strama migrationspolitik har sedan flyktingkrisen 2015 byggt på att länder utanför unionen stoppar migranter på väg till Europa i utbyte mot ekonomiskt stöd. I det nyligen antagna återvändandedirektivet tar man ytterligare ett steg och öppnar för att EU-länderna ska kunna betala länder utanför EU för att hysa utvisningsläger på deras territorium.

Men samtidigt som Europa visar att man är villig att stoppa migranter till nästan vilket pris som helst, har man också gjort sig själv sårbar för politiska påtryckningar. Detta drabbar främst EU-länderna vid den yttre gränsen, som står i frontlinjen för migrationsflödena.

Marockos styre har enligt bedömare med stor sannolikhet haft ett finger med i spelet när migranterna begav sig mot Ceuta, men exakt på vilket sätt och vilka de bakomliggande motiven är råder det delade meningar om. Även i öst har liknande taktiker observerats, där Ryssland styrt migranter mot Finland och Polen som ett sätt att utöva press på dessa länder.

Att migration alltmer används som vapen för att pressa enskilda EU-länder kommer troligen att leda till att EU centralt tar en större roll framöver, för att kunna väga tyngre i förhandlingar med tredje länder. Detta är en utveckling som förespråkas av flera medlemsländer som söker gemensam kraft i stället för att stå ensamma mot påtryckningar.

EU lär fortsätta betala betydande summor till grannländerna i öst och syd för att stoppa migrationsflöden. Unionen kommer också i allt högre grad att villkora bistånd, handel, investeringar och visumpolitik med krav på att dessa länder stoppar eller tar tillbaka migranter. Eller, med migrationskommissionär Magnus Brunners ord, bedriva mer ”migrationsdiplomati”.

Händelserna i Ceuta utgör därmed ett tydligt exempel på de utmaningar som EU står inför i sin strävan att balansera en strängare migrationspolitik med behovet av att skydda unionens yttre gränser och medlemsländernas suveränitet mot extern påverkan.