Svantesson: Svenskarna får betala för Trumps oförutsägbarhet

I den amerikanska huvudstaden råder en värmebölja med temperaturer upp mot 34 grader, men det globala ekonomiska klimatet visar betydligt svalare tendenser. Internationella valutafonden (IMF) har nyligen justerat ned sin globala tillväxtprognos till 3,1 procent för 2026 och varnar för att en global recession kan bli verklighet om konflikten i Mellanöstern eskalerar ytterligare.

Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson (M) befinner sig för närvarande i Washington DC för IMF och Världsbankens vårmöte. I samtal med Di beskriver hon mötena med sina internationella kollegor som en form av ”gruppterapi” där de gemensamt kunnat diskutera sin oro över det rådande världsläget.

”Det finns en väldigt stor frustration bland europeiska ministrar över att vi har tassat på tå lite för mycket kring det som händer i USA,” säger Svantesson, och antyder därmed att Europa behöver inta en tydligare hållning gentemot USA:s ekonomiska politik.

Årets vårmöte har lockat rekordmånga deltagare, med uppskattningsvis 15 000 representanter från hela världen. Värdlandet USA har dock haft en anmärkningsvärt låg profil under delar av mötet. Först under fredagsmorgonen fick Svantesson möjlighet att träffa sin amerikanska motsvarighet, finansminister Scott Bessent, och då begränsades hennes talartid till endast två minuter.

Under detta korta möte valde den svenska finansministern att vara rak på sak. ”Jag lyfte fram att vi kan leva med ekonomisk osäkerhet, men just nu lever vi med för mycket oförutsägbarhet. Sedan förra våren har Trumps hoppande fram och tillbaka skapat en enorm oförutsägbarhet. Sveriges lågkonjunktur har förlängts av den anledningen,” förklarar hon.

Enligt Svantesson var responsen från den amerikanska sidan svag. Hon noterar att den amerikanska högern ofta framhåller president Donald Trumps oförutsägbarhet som en styrka snarare än en svaghet, och hon har inga förhoppningar om att administrationen kommer att ändra kurs.

”Nej, jag tror att amerikanerna har bestämt sig för den väg som de har slagit in på. Det vi behöver göra är att säga vad vi tycker, och omsätta det i handling, tillsammans med andra europeiska länder,” konstaterar hon.

Svantesson bekräftar att hon under veckan medvetet riktat kritik mot den amerikanska administrationens oförutsägbara ledarskap i amerikanska medier. ”Absolut. En dag säger Donald Trump en sak och två dagar senare något annat. Det kommer med väldigt hög kostnad, även för Sverige och svenskarna. Jag har inga problem med att säga det,” förklarar hon.

När Svantesson besökte Washington i december 2024, strax efter Trumps valseger men innan hans tillträde, var stämningen annorlunda. Både ekonomer och politiker trodde då att Trump skulle vara mer måttfull i sin ekonomiska politik. Verkligheten blev en annan när presidenten några månader senare införde vad han kallade för ”befrielsedagen”, med godtyckliga handelstullar mot länder världen över.

”Trump gick mycket längre än vad många hade trott. Om vi hade vetat det då hade vi tjänat på att gå samman inom Europa mot en del av dumheterna,” menar Svantesson.

Det dröjde ända till den så kallade Grönlandskrisen i början av 2026 innan Europa på allvar började sätta ned foten. ”Alla vaknade till då, för Grönland hade egentligen inget att göra med tullkrig. Plötsligt var det en världsledare som hotade med tullar om han inte fick en bit mark som han ville ha. Det är så lågt det kan bli om man är amerikansk president, tycker jag.”

I sin roll som ordförande för IMF och Världsbankens utvecklingskommitté har Svantesson fått tillgång till fler betydelsefulla forum än många av hennes ministerkollegor. Under veckan anordnade hon ett möte för 20 finansministrar, och bröt med traditionen genom att hålla en middag istället för den vanliga lunchen, med två enkla regler: alla måste närvara och stämningen skulle vara informell.

”Folk öppnade sig och var ganska raka. Många uttryckte oro över världsläget. Jag ska inte återge vad alla sa för det var ett stängt möte, men det var ett unikt tillfälle att samtala, påverka och bygga relationer,” berättar hon.

På den lättsammare frågan om vilken minister hon skulle valt som sällskap på en öde ö, nämner Svantesson sin franska kollega Roland Lescure. ”Han är snabbtänkt, rolig och trevlig. Det är min fjärde franska kollega och det finns de som varit mer diviga och knappt gått att prata med, utan att säga några namn. En del franska politiker kan ju vara det. Men inte Roland.”