Svenska stridsbåtar har blivit en ovärderlig del av Ukrainas försvar vid Svarta havet. Nästan dagligen lämnar Stridsbåt 90 Odessas hamn för att patrullera kusterna, söka efter minor och övervaka civila lastfartyg. Men varje uppdrag innebär risker – ju längre ut från kusten, desto större hot från ryska drönare.

När DN följer med en av patrullerna håller man sig nära land. Från sjön syns Odessas finaste adresser, många av dem nu obebodda på grund av kriget. Ryska drönare avfyras nästan dagligen från den ockuperade västra delen av Krim och kan nå staden på bara 45 minuter.

Ett svenskt bidrag med strategisk betydelse

Ukraina har tagit emot 32 exemplar av den svenska stridsbåten, tillverkad av Saab. Fartyget är 16 meter långt och kan normalt framföras av två personer, men klarar sig vid behov med en enda besättningsmedlem. Kapaciteten rymmer 20 personer.

Stridsbåt 90 har beskrivits som en av världens bästa patrullbåtar. Dess flexibilitet, lättmanövrerade egenskaper och förmåga att ta skarpa vändningar i hög fart utgör stora fördelar i den marina krigföringen. I Ukraina används båtarna inte bara för patrullering och minröjning, utan också som en aktiv del av luftförsvaret.

Dmytro Pletentjuk, talesperson för den ukrainska flottan, förklarar att de samarbetar nära med luftförsvaret. Från stridsbåtarna kan besättningen upptäcka och skjuta ned ryska attackdrönare, främst med maskingevär.

Omfattande svenskt militärstöd

Stridsbåtarna ingår i ett av de allra största internationella stödpaketen till Ukraina. President Volodymyr Zelenskyj har under de senaste sju månaderna besökt Sverige två gånger för att personligen tacka för Jas Gripen-planen som Ukraina dels fått som donation, dels tecknat köpeavtal för. Det samlade värdet på det svenska militära stödet uppgår till många miljarder kronor.

För svenska journalister framhåller ukrainarna återkommande sin tacksamhet. Samtidigt har experter ifrågasatt om de mest kostsamma komponenterna, som stridsflyg, verkligen är den klokaste investeringen i ett läge där modern krigföring alltmer domineras av billiga drönare och obemannade system. Liknande kritik har riktats mot Sveriges eget beslut att köpa fyra franska fregatter för uppemot 60 miljarder kronor.

Ett ömsesidigt utbyte av kunskap

Men det svenska stödet är inte enbart envägshj älp. Ukrainarna har fått omfattande utbildning i stridsbåtarnas hela vapensystem, medan Sverige i gengäld får del av Ukrainas unika erfarenheter från frontlinjen.

Dmytro Pletentjuk betonar att kriget har vässat den maritima kapaciteten på ett sätt som ingen annan nation upplevt. Ukraina har blivit världsledande på drönarteknologi och asymmetrisk sjökrigföring.

– Framför allt har vi lärt oss asymmetrisk krigföring till havs, och hur man försvarar sig mot en motståndare som är så mycket starkare. Vi har också lärt oss hantera maritim minröjning mitt under pågående krig, på ett sätt som ingen annan gjort, säger han.

Svarta havet – en fråga om överlevnad

För Ukraina handlar kontrollen av Svarta havet om överlevnad, både militärt och ekonomiskt. I fredstid har havet varit en essentiell transport- och handelsled i århundraden och en grundpelare för Ukrainas ekonomi. Fortfarande går 90 procent av landets spannmålsexport sjövägen.

Men med undantag för en spannmålskorridor där lastbåtar tillåts passera står det mesta stilla. Lastfartygens silhuetter syns vid horisonten, men de utgör bara en bråkdel av den trafik som fanns före kriget.

Även för Ryssland är Svarta havet strategiskt värdefullt, och kampen om vattnet är långt ifrån ny. Under minröjningsarbetet har gamla spår av tidigare konflikter dykt upp i bifångsten – allt från minor från andra världskriget till antika amforor från ännu äldre civilisationer.

Dramatiska förluster sedan 2014

Ukraina förlorade huvuddelen av sin flotta 2014, i samband med Rysslands annektering av Krim och den stora hamnen i Sevastopol. Fartygsarsenalen decimerades ytterligare 2022, strax efter den fullskaliga invasionen. Men sedan dess har även den ryska flottan kraftigt försvagats.

I dag avgörs kriget vid Svarta havet inte primärt av stora, personalskötta fartyg, utan av olika typer av maritima drönare och obemannade system. När Ukraina i början av juni intensifierade försöken att skära av och isolera Krim var det i hög grad ett sätt att stärka kontrollen över Svarta havet och området kring Odessa.

Ukraina har få alternativ till drönare och mindre vapensystem. Större båtar har donerats men når inte alltid fram. Bland dem finns två kustbevakningsfartyg som Sverige skänkte i februari 2025, men vars leverans har hindrats av Turkiet. I Ankara hänvisar man till Montreuxkonventionen från 1936, som ger Turkiet rätt att kontrollera militär trafik genom Bosporen. Sverige betraktar skeppen som civila, men Turkiet klassificerar dem som militärt stöd.

Drönarhotet förändrar sjökrigföringen

Dmytro Pletentjuk konstaterar att större båtar blir alltmer problematiska att använda i dagens krigföring.

– Det märker vi även i hur fienden agerar. Ryssland skulle kunna ta hit stora fartyg till Svarta havet, men vi ser att de låter bli. Ryssarna vet att de blir lätta mål för ukrainska drönare, säger han.

Också flera exemplar av Stridsbåt 90 har förlorats i ryska drönarattacker, ibland med besättning ombord. Exakt hur många som förstörts håller ukrainarna hemligt, men det har hänt även i år. Besättningen erkänner öppet att fartygen ibland måste förbli vid kaj. När många drönare cirkulerar i området är det rent självmord att ge sig ut.

Ibland hjälper det inte ens att ligga kvar vid land. Trots att båtarna kamoufleras och skyddas är deras position svår att dölja för fienden – hamnen i Odessa ligger mitt i stadskärnan.

Vardagen ombord – mellan hopp och fara

Den tur på Svarta havet som DN följer med på avlöper utan flyglarm. Båtarna slår mot vågorna, turas om att ta täten och accelererar lätt genom vattnet.

Vapensystemen ombord har uppdaterats och bytts ut, men de tättpackade flytvästarna i skuffen är märkta med årtalet 1998. Det främsta klagomålet från besättningen gäller avsaknaden av kaffemaskin – något den estniska stridsbåten har, skämtas det om.

Mer allvarligt är att de 30 år gamla båtar som Ukraina fått från Sverige inte är bepansrade, till skillnad från nyare versioner och till skillnad från Raptor, Rysslands motsvarighet.

– Vi har gjort en del förstärkningar själva, som det här, säger 26-årige Junior, en av förarna, och pekar på ett nät i tvinnad ståltråd som spänts upp över däck för att fånga upp enklare drönare.

Men träffas båten av en större modell, som en iransktillverkad Shahed-drönare, hjälper ett enkelt gallernät föga. Risken är ständigt närvarande, men för besättningen är uppdraget tydligt – att försvara Ukrainas kust och säkra den livsviktiga förbindelsen med omvärlden genom Svarta havet.