Tortyr och psykiskt våld i kinesiska häkten

Utländska fångar och kinesiska medborgare vittnar om systematiska övergrepp i landets häkten, där våld, tortyr och förnekat juridiskt bistånd beskrivs som vardagsmat. En ny undersökning från människorättsorganisationen Safeguard Defenders kastar ljus över de brutala förhållandena i Kinas system för häktesförvaring, där fångar väntar på rättegång under ofta omänskliga villkor.

Australiern Matthew Radalj befann sig i så dåligt skick efter misshandel att han knappt kunde komma ihåg sitt eget namn när en representant från den australiska ambassaden besökte honom i häktet. Hans vittnesmål är ett av 84 som ligger till grund för Safeguard Defenders omfattande rapport om förhållandena i kinesiska häkten, där både kinesiska medborgare och utländska fångar har deltagit.

Undersökningens slutsatser är alarmerande. En majoritet av de intervjuade klagar på otillräcklig mat, upprepat våld och systematisk förvägran av juridiskt bistånd, trots att rätten till advokat är lagstadgad. Safeguard Defenders pekar på ett grundläggande strukturellt problem i det kinesiska systemet: samma myndighet som griper de misstänkta – polisen – ansvarar även för häktena. Detta innebär att ingen oberoende instans kontrollerar att regelverk och lagar följs, vilket skapar en miljö där övergrepp kan fortgå ostraffat.

Kina har visserligen vidtagit åtgärder för att skärpa reglerna kring häktesförvaring efter flera uppmärksammade skandaler. Ett av de mest omtalade fallen inträffade 2009 när 24-årige Li Qiaoming hittades död i sitt häkte. Utredningen visade att han hade misshandlats till döds av en annan intagen som fungerade som så kallad ”cellboss” – en fånge utsedd av häktesvakter för att kontrollera cellerna, där upp till 50 personer kan tvingas dela utrymme.

Trots de skärpta reglerna vittnar deltagarna i den nya undersökningen om fortsatt våld och tortyr, både från häktesvakter och från cellbossar. Tre av fyra tillfrågade uppger att de aldrig informerades om sin rätt att träffa advokat. Många satt i celler med betydligt fler än de högst tio personer som regelverket tillåter, och över hälften uppgav att de hade mindre än två kvadratmeter personligt utrymme. Dessutom rapporterar två tredjedelar att de nekades nödvändig medicin.

Matthew Radaljs fall illustrerar metoderna som används för att pressa fram erkännanden. Han greps, misstänkt för rån, efter en konflikt med en säkerhetsvakt i ett köpcentrum. Under nästan 18 månader i häkte utsattes han för intensiv press att erkänna brottet. De första dagarna efter gripandet misshandlades han av polis och lämnades naken utomhus med en hund som skällde på honom. När han äntligen släpptes in och började bli varm tvingades han omedelbart ut igen. Denna tortyrmetod pågick i två dygn i syfte att bryta ner hans motstånd.

Sömnbrist användes som en annan pressmetod. Radalj placerades i ett rum med tre andra personer där ett statiskt ljud spelades kontinuerligt i högtalarna, vilket berövade honom på många timmars sömn. Han utsattes även för elchocker av vakter och nekades juridiskt bistånd. Till slut blev pressen för stor – han skrev under ett erkännande och dömdes till fyra års fängelse för ett brott han fortsatt nekar till.

Lin Shengliang, en kinesisk människorättsaktivist, beskriver liknande erfarenheter från sina två vistelser i häktet i distriktet Baoán i Shenzhen. När han klagade på våldet han bevittnade i cellen straffades han genom att rullas in i en matta och kastas i toaletten. Pepparsprej i ögonen var ett vanligt straff för de som protesterade mot förhållandena.

Lin berättar om ännu mer extrema metoder: ”Jag har till och med sett andra intagna som strippats nakna, blivit översköljda med hett vatten för att öppna deras porer och öka smärtan när de utsätts för pepparsprej.”

Kina uppskattas ha omkring 2 600 häkten. Under 2024 satt 752 594 personer häktade i väntan på rättegång. Safeguard Defenders rapport bygger på intervjuer med 84 personer, både kinesiska medborgare och utlänningar, och ger en sällsynt inblick i ett system som annars är stängt för utomstående granskning. Rapporten väcker allvarliga frågor om Kinas efterlevnad av grundläggande mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, särskilt för dem som ännu inte dömts för något brott.