USA:s president Donald Trump meddelade på torsdagskvällen att landet ”precis ingått ett fantastiskt avtal” med Iran. Enligt Trump återstår endast att slutföra dokumenten, vilket ska ske under de närmaste dagarna. Han tillade att avtalet ”troligen” ska fullföljas vid en ceremoni någonstans i Europa.

Trots att nyheten framställs som ett genombrott är detta långt ifrån första gången liknande besked kommer från Vita huset. Sedan den amerikansk-israeliska attacken mot Iran den 28 februari har Trump och hans administration upprepade gånger hävdat att ett fredsavtal är nära förestående. Samtidigt har kriget fortsatt utan tecken på avmattning.

Adam Hjorthén, lektor i Nordamerikastudier vid Engelska institutionen på Uppsala universitet, menar att det är extremt svårt att bedöma om Trumps uttalanden bygger på reella framsteg i förhandlingarna eller om de är en del av presidentens välkända taktik och strategi.

Hjorthén beskriver Trumps förhandlingsmetod som en strategi där maximalt tryck först utövas mot motståndaren – i Irans fall till och med med hot om kärnvapen. Därefter följer uttalanden om att trycket har varit framgångsrikt och att avtalsförhandlingar går framåt, oavsett om detta faktiskt stämmer eller inte.

Denna metod är inte ny för Trump. Enligt Hjorthén har presidenten använt samma tillvägagångssätt tidigare i sin näringslivskarriär. Trump känner inte att han behöver förankra sina uttalanden i sanningen, utan fokuserar i stället på att alltid hävda framgång. Att framstå som svag är det värsta han vet, och ju längre tid konflikten med Iran pågår, desto viktigare blir denna faktor.

Den amerikanska tv-kanalen CNN har räknat till att Trump vid minst 38 tillfällen hävdat att USA är nära att nå ett fredsavtal med Iran. Den iranska nyhetsbyrån Fars har kommit fram till en liknande siffra. Från Teheran bekräftar man visserligen att ett samarbetsavtal för fortsatta samtal under helgen finns, men betonar samtidigt att kärnenergifrågorna ännu inte är lösta. Det är just i dessa frågor som förhandlingarna tidigare har stött på patrull.

Trump är känd för att använda superlativ när han beskriver allt från sina åhörarskalors storlek till USA:s påstådda överlägsenhet under hans ledning. Detta gör det ofta svårt för betraktare att förstå vad hans egentliga avsikt är med olika uttalanden.

När det gäller Iran har situationen varit särskilt svår att tolka, påpekar Hjorthén. I andra sammanhang, som exempelvis med Venezuela, har det funnits en tydligare målsättning – att avsätta president Nicolás Maduro och få tillgång till landets oljereserver. Med Iran har motiveringarna till militära åtgärder i stället varit betydligt mer spretiga och skiftande över tid.

En central fråga är i vilken utsträckning Trumps utrikespolitiska uttalanden faktiskt riktar sig till omvärlden eller om de främst är avsedda för den inhemska väljarkåren. Hjorthén menar att mycket tyder på att inrikespolitiska hänsyn spelar en avgörande roll.

Trump är känd för att vara kritisk mot multilaterala samarbeten som Nato och EU, eftersom han inte vill att USA:s eller hans egen makt ska begränsas av sådana relationer. Men när det gäller Irankonflikten handlar det i hög grad om att han är klämd mellan olika intressen på hemmaplan.

Presidenten trodde uppenbarligen att kriget skulle vara över mycket snabbt. Nu befinner han sig i en prekär situation där han måste balansera mellan två motstridiga intressen. Å ena sidan finns proisraeliska republikaner som länge har önskat ett regimskifte i Iran. Å andra sidan är kriget extremt impopulärt bland en majoritet av amerikanerna, inte minst bland de oberoende väljare som det republikanska partiet är helt beroende av inför höstens mellanårsval.

Trump står alltså inför ett svårt dilemma där han i princip måste välja mellan att lämna kriget i en sämre position än utgångsläget eller fortsätta kriget med ett högst oklart slut. Ett mardrömsscenario för honom är att ha försatt USA i ännu ett ”forever war” – ett begrepp han själv varit mycket kritisk mot i tidigare valrörelser.

När det snabbt visade sig att situationen med Iran inte skulle lösas på kort tid växte oron bland amerikanska folket. Många uttrycker i opinionsundersökningar en oro över att kriget kommer att pågå under lång tid. För Trump innebär detta en risk att glida in i att ha skapat precis det scenario han tidigare så kraftfullt kritiserat – ett långdraget krig utan tydligt slut.