I en smal järnsäng under en svensk flagga ligger sexmånaders Bahasan. Mamman Khadiya Ahi försöker föra en rosa kopp med mjölkersättning till flickans läppar, men huvudet faller bakåt. Det lilla som når munnen rinner ut igen. Snart kräks barnet upp allt.

Det här är ett stabiliseringscenter för akut undernärda barn i Liban-zonen i södra Etiopien, betalat med svenska skattepengar. Ibland dör barn för att de inte kommer hit i tid. Snart kan ännu fler dö – för om knappt två veckor upphör det svenska stödet.

Liban-zonen ligger i ett av Etiopiens fattigaste områden, långt från huvudstaden Addis Abeba. Resan dit tar två dagar, de sista timmarna på lervägar utan mobilnät eller asfalt. I söder härjar terrorgruppen al-Shabab, i väster OLA-rebeller. Däremellan rör sig etniska miliser.

Upprepade klimatchocker, torka och översvämningar har urlakat marken. Konflikter om knappa resurser har drivit människor på flykt. Området är hem för tusentals internflyktingar som förlorat allt.

Screening utan fortsättning

Utanför hälsocentret i Kersa Dula har omkring 500 barn samlats med sina mammor. De hade väntat sig 150, men desperation driver fler hit. I dammet och trängseln genomför sjuksköterskorna screening med ett enkelt måttband runt barnens överarmar.

Bandet har tre färger: grönt betyder att barnet är friskt, gult att det är undernärt, rött att tillståndet är akut. De flesta hamnar i gult. Fram till januari fick dessa barn särskild näringsgröt genom FN:s livsmedelsprogram WFP. Men när Donald Trump avvecklade USAID tog pengarna slut.

Nu skickas de gula barnen hem utan hjälp. Det svenska stödet räcker bara till de röda, de allra sjukaste, och bara till barn under fem år. Undernäring i tidig ålder hämmar både tillväxt och hjärnans utveckling. Spåren kan bli livslånga.

Sjuksköterskan mäter och mäter. 11,7 centimeter – gult. 11,5 – gult, men på gränsen. 10,8 – rött. De röda lyfts åt sidan och förs in genom grindarna. En man med högtalare ropar: ”Alla med gula, gå hem!” Men mammorna rör sig inte.

Livshotande vård

Inne på hälsocentret behandlas de akut undernärda barnen. De som inte har feber, vätskebrist eller andra akuta komplikationer får med sig påsar med näringsrik nötkräm hem. Uppföljning sker varje vecka, behandlingen kan pågå i månader.

De allra sjukaste läggs in på stabiliseringscentret för dygnet runt-övervakning. Här ligger Bahasan. Hennes överarm mäter 10,4 centimeter, hon väger fem kilo vid sex månaders ålder. Sjuksköterskan Mahamud Ibrahim skakar på huvudet när hon åter kräks upp mjölken.

Efter flera misslyckade försök måste en kanyl sättas in. Antibiotika ges för att hjälpa kroppen behålla näringen. ”Det var tur att vi fann henne,” säger sjuksköterskan. ”Utan vård hade hon inte haft många dagar kvar.”

På väggarna inne på centret sitter FN:s barnkonvention uppsatt: ”Varje barn har en inneboende rätt till livet.” Men om mindre än två veckor upphör finansieringen. Merparten av de lokalanställda har redan sagts upp.

En miljard på spel

Islamic Relief har sedan 2018 tagit emot över en miljard kronor i svenskt bistånd. Organisationen ansvarar för screeningprogrammet i Liban, transporter av mjölkersättning och nötkräm, brunnsbyggande, vattendistribution och löner till sjuksköterskorna. Projektet når omkring 72 000 människor, varav cirka 19 000 undernärda barn.

År 2021 konstaterade Sida att hjälpen höll ”hög kvalitet”. Men Islamic Relief har länge varit kontroversiell. Kritiker beskriver organisationen som kopplad till islamistiska miljöer och Muslimska brödraskapet, och hänvisar till att företrädare uttryckt sig antisemitiskt. Försvarare menar att organisationen granskats hårdare än andra utan att sådana kopplingar kunnat beläggas, att olämpliga personer tvingats bort, och att Islamic Relief når platser där få andra verkar.

I fjol fick Sida instruktioner från regeringen att tillämpa en ny försiktighetsprincip för att säkerställa att svenska pengar inte hamnar hos ”terrorister och islamister”. I december hämtade Sida in ett yttrande från Center mot våldsbejakande extremism, CVE.

Granskningen omfattar inte Islamic Reliefs biståndsverksamhet. CVE finner inget som visar att verksamheten är antidemokratisk eller extremistisk. Däremot lyfts en riskbild fram kring personer med koppling till organisationen. Två personer inom Islamic Relief Sverige pekas särskilt ut på grund av familjeband till personer som enligt CVE kan kopplas till extremism.

Slutsatsen är återhållsam: ”Men huruvida dessa kopplingar avspeglas i inflytandet kan CVE inte bedöma.” På den bedömningen har Sida beslutat att inte förlänga stödet, värt över 100 miljoner kronor om året.

Konsekvenserna på marken

Hassen Abdi, lokal chef för Islamic Relief i området, beskriver läget som förtvivlat. Utan stöd till de gulmärkta barnen hinner fler bli akut undernärda. På några månader har andelen röda fall ökat och stabiliseringscentret har behövt expandera.

”Situationen är förtvivlad. Vi vet inte var det ska sluta,” säger han. Hans prognos är konkret: barn som mätts gula blir röda inom två till tre veckor. När stödet upphör finns inget center att ta dem till. Följdsjukdomar kommer ofta inom en vecka. ”Sedan dör de. Det kan ta ungefär en vecka till.”

Hussein Mohamed, lokal ledare i området, har skrivit till myndigheterna för att larma. ”Jag har skrivit att det inte finns någon annan hjälporganisation här. Men jag vet inte hur lång tid det kommer att ta att få svar, eller om det alls kommer något.”

Cecilia Emilsson från Islamic Relief Sverige, som arbetat med projektet i flera år, står utanför flyktinglägret i Dahyal. ”Kanske kan någon del räddas. Men jag vet inte med vilka pengar,” säger hon. ”Det svåra är att säga upp de lokalanställda. Det finns ingen som tar över. Ingen backup.”

Inga alternativ

Sida uppger till DN att myndigheten inte gett uppdrag åt någon annan organisation att ta över stödet i Liban. Bilan Osman Jama, avdelningschef på den humanitära avdelningen, skriver i ett mejl: ”Sidas humanitära finansiering är ytterst begränsad och räcker inte till att täcka alla humanitära behov.”

Islamic Relief har vänt sig till Sida och erbjudit sig att lämna över verksamheten till en annan aktör, utan att få svar. I Sverige pågår debatt om huruvida organisationen borde få annonsera i tunnelbanan. Det är 630 mil från Stockholm till Liban.

I flyktinglägret i Dahyal har omkring trehundra familjer, alla internflyktingar, samlats för att lyssna på en imam som talar om könsstympning. När han är klar vänder de sig till besökarna från Sverige. De vill ha en till brunn. Fler latriner. En skolbyggnad.

Det är då det blir tydligt: ingen har berättat för dem att stödet snart upphör. Liin Farah, som sitter med ett barn i knät, säger: ”Vi är tacksamma för hjälpen från ert land. Men vi behöver mer.”

När Cecilia Emilsson försiktigt förklarar att projektet snart tar slut, drar Liin Farah slöjan tätare mot ansiktet. ”Då är det slut med oss,” säger hon. ”Det är er hjälp som har räddat våra barn.”

Enligt FN är omkring 20 miljoner människor i Etiopien i behov av humanitärt stöd. Delar av Liban ligger på IPC4, den näst högsta nivån på den internationella skalan för akut matosäkerhet. Situationen har förvärrats av torka, översvämningar, konflikter och befolkningstillväxt.

På stabiliseringscentret har Bahasan fått antibiotika och lyckats behålla lite mjölk. Hennes ögon är vidöppna nu. Men om två veckor finns ingen garanti för att vården fortsätter.