Den snabba AI-utvecklingen ändrar spelplanen för vad som krävs av människor. När artificiell intelligens tar över allt mer av den rutinmässiga databehandlingen blir de unikt mänskliga förmågorna – lateralt tänkande, kreativitet, problemlösning och social sammanhållning – allt viktigare. Men för att dessa förmågor ska kunna komma till sin rätt måste den fysiska miljön utformas därefter, menar forskare inom det framväxande fältet neuroarkitektur.
Cleo Valentine är en av forskarna i detta fält. Hon är verksam vid bland annat svenska RISE, Harvard och Cambridge. I hennes ögon handlar det om att förstå hur den byggda miljön påverkar hjärnan – både positivt och negativt.
– Om AI ger oss omedelbar tillgång till en enorm mängd kunskap är frågan vad vi gör med den kunskapen? Kreativitet är en mycket explicit kognitiv färdighet, men den behöver tränas och övas. Frågan är hur vi kan skapa utrymmen och miljöer som gör att vi bäst får tillgång till den typen av högre kognitiva färdigheter, säger hon.
Neuroarkitektur är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som kombinerar hjärnforskning med arkitektur, stadsplanering och psykologi. RISE, Research Institutes of Sweden, är ett statligt ägt forskningsinstitut som arbetar med innovation och hållbar tillväxt. Harvard och Cambridge hör till världens mest prestigefyllda lärosäten. Att en forskare rör sig mellan dessa miljöer visar hur frågan fått genomslag långt utanför de traditionella arkitekturutbildningarna.
En av utgångspunkterna är att hjärnhälsa inte längre kan behandlas som en ren vårdfråga. Valentine menar att hjärnkapital – människors samlade kognitiva förmågor – borde ses som en strategisk investering för både samhällen och organisationer. I dag är verkligheten ofta den motsatta. Den moderna livsstilen och den byggda miljön utlöser en ständig låggradig stress. Buller, osynligt ljusflimmer och dålig akustik belastar nervsystemet och bidrar till stora samhällskostnader.
– Vi ser i dag en absolut störtflod av neurologiska sjukdomstillstånd, och de miljöer vi skapat spelar en enorm roll i detta. Den byggda miljön är förmodligen en av våra mest underutnyttjade hävstänger för folkhälsan. Den påverkar oss passivt – det krävs ingen extra aktivitet för att känna av fördelarna eller de skadliga effekterna, säger hon.
Forskningen pekar också på att miljön påverkar oss direkt kognitivt. Människokroppen utvecklades i en naturlig värld med specifika matematiska mönster, som fraktaler och det gyllene snittet. I moderna artificiella miljöer som saknar dessa mönster får hjärnans synbark arbeta betydligt hårdare för att bearbeta synintrycken. Resultatet blir en osynlig kognitiv belastning. Ett vardagsexempel är föraren som sänker volymen på bilradion för att kunna fickparkera i en stressig trafiksituation. När mycket energi går åt till att hantera sinnesintryck minskar utrymmet för andra uppgifter.
– När det krävs en enorm mängd energi för att hantera de sensoriska intryck du får i stunden tar det bort kognitivt utrymme som hade kunnat allokeras till andra uppgifter. Det gör det väldigt svårt att fokusera och tänka lateralt, konstaterar Valentine.
För att skydda hjärnkapitalet krävs åtgärder på både kort och lång sikt. Kortsiktigt handlar det om att undanröja störningar: eliminera ljusflimmer, dämpa buller och ge människor möjlighet att själva reglera sina intryck. Valentine ser också ett stort behov av nya fysiska mötesplatser – till exempel kreativa labb – där människor kan samlas och stärka social sammanhållning, inte minst i spåren av ökat distansarbete.
På längre sikt handlar det om byggnormer. Precis som regelverk historiskt har utformats för att förhindra att hus kollapsar, måste framtidens stadsplanering enligt henne inkludera neurologisk säkerhet. Det skulle kunna få betydelse för allt från bostadsbyggande till kontor, skolor och sjukhus.
Inom bygg- och fastighetssektorn har frågan börjat få genomslag. Allt fler arkitekter och stadsplanerare arbetar med hjärnbaserad design, och forskningslitteraturen växer. Samtidigt menar Valentine att det finns en tidsaspekt: samhällen pratar mycket om livslängd, men allt oftare om hälsospann – hur länge vi faktiskt lever väl.
– Vår förmåga att kognitivt engagera oss i världen omkring oss spelar en enorm roll i det, säger hon.
Även om AI och neuroarkitektur kan tyckas vara olika världar hänger de samman. Frågan är inte bara vad tekniken gör med oss, utan hur vi organiserar vardagen för att människor ska kunna göra det som maskinerna inte kan.
