Kinas handelsöverskott gentemot EU uppgår nu till över tio miljarder kronor om dagen. Den europeiska industrin håller på att förlora mark i en takt som få trodde var möjlig, och en ny beräkning från den europeiska industriorganisationen Eurometal visar att konkurrensen från kinesiska tillverkare kan kosta 300 000 jobb inom EU vid utgången av 2026.
Länge fanns en bild i Europa av kinesiska företag som kopior av västerländska produkter med undermålig kvalitet. Den bilden har successivt brutits ned. Särskilt tydligt är det inom bilindustrin, där kinesiska tillverkare har gått om stora delar av det europeiska utbudet. Enligt en europeisk branschföreträdare i Peking ska kinesiska ledare ha gett EU ett rakt besked: man vill inte längre köpa europeiska bilar när man själva gör bilar som är bättre.
Kina har under lång tid använt statliga subventioner för att stärka sina industrier. På samma sätt slogs stora delar av Europas solpanelstillverkning ut. Nu gäller samma mönster inom fordonssektorn. EU har svarat med att införa tullar på kinesiska elbilar, men kinesiska tillverkare har ställt om och producerar i dag hybridbilar som inte omfattas av tullarna. Dessa bilar exporteras nu i stor skala till Europa.
Det är just hybriderna, tillsammans med den obalanserade handeln, exportkontroller och frågor om immateriella rättigheter, som står på agendan när EU:s handelskommissionär Maroš Šefčovič besöker Peking den 8–9 oktober. Han ska träffa sin kinesiska motpart, handelsministern Wang Wentao. Mötet ses som avgörande inför toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer en vecka senare. Utan konkreta framsteg väntas trycket från medlemsländerna växa för ett betydligt tuffare agerande mot Kina.
Frankrike och Tyskland har redan gått i spetsen för kravet att handeln med Kina måste förändras i grunden. Den europeiska industrin har svårt att hävda sig mot kinesiska bolag som gynnas av stora statliga stödprogram och en hemmamarknad som skyddas från utländsk konkurrens. Samtidigt har Kinas strategi under mer än tio år varit att bli självförsörjande inom nyckelbranscher. Det gör det allt svårare för europeiska företag att sälja sina varor på den kinesiska marknaden.
En annan stötesten i relationen gäller sällsynta jordartsmetaller, en grupp metaller som är avgörande för allt från elbilsmotorer och vindkraft till försvarsteknik. Kina är helt dominerande på området. När Kina tidigare använde exportkontroller som vapen mot USA skrämde det hela världen, eftersom en strypt tillgång fick globala konsekvenser.
Från sidlinjen kunde EU se hur Kina därefter slöt ett avtal med USA för att reglera handeln med dessa metaller. Avtalet omfattade inte EU eller andra länder, vilket förstärkte oron i Bryssel. EU söker nu nya leverantörer, både av sällsynta jordartsmetaller och inom kemisk industri och läkemedelsindustri, för att minska det farliga beroendet av Kina.
Kinas svar på EU:s kritik är att landets ekonomiska modell bygger på export. I Peking är inställningen att Kina skulle klara ett handelskrig betydligt bättre än EU. Samtidigt finns bedömare som menar att EU borde vända på argumentet: om Kina fortsätter att pressa ut allt fler varor på den europeiska marknaden finns en risk att EU inte längre kan ta emot dem. Då skulle Kina i praktiken förstöra sin största exportmarknad.
Šefčovič har inför besöket betonat att det handlar om europeiska företags framtid och tusentals jobb. ”Jag tror våra kinesiska partners förstår att det här direkt påverkar framtiden för europeiska företag – och tusentals jobb”, säger han.
Kina å sin sida har stärkts av att landet tidigare fick Donald Trump att backa i ett tullkrig. Och även om EU nu försöker föra en mer samordnad Kina-politik, återstår en rad frågor där intressena går isär. Handelsbalansen, tillträdet till den kinesiska marknaden, subventionerna och kontrollen över kritiska råvaror lär prägla relationen under lång tid framöver.
För europeisk industri handlar det inte längre om ett tillfälligt bakslag. De senaste årens utveckling visar att konkurrensen från Kina har blivit strukturell. Utan tydliga motåtgärder riskerar Europa att fortsätta förlora mark inom sektorer som en gång var kontinentens styrka.
