DN Debatt. ”Ska PFAS-drabbade aldrig kunna få ersättning?”

Förra veckan meddelade Justitiekanslern att krav på skadestånd från PFAS-drabbade mot staten avslås. Beslutet fattades formellt på grund av preskription, men fallet belyser en mycket större och mer komplex problematik. Det svenska rättssystemet visar sig vara dåligt rustat för att hantera kemikalier vars skadeverkningar utvecklas över flera decennier. Om dagens synsätt blir normerande finns en påtaglig risk att människor som exponerats för extremt långlivade miljögifter aldrig kommer att kunna erhålla ekonomisk ersättning.

Kallinge i Ronneby kommun har blivit en symbol för denna problematik. När det 2013 upptäcktes att dricksvattnet var kraftigt förorenat med PFAS, eller högfluorerade ämnen, visade det sig att invånarna hade bland de högsta halterna som någonsin uppmätts i världen. Till en början hävdade svenska myndigheter att det inte fanns anledning till oro. Men successivt har forskningen kopplat exponeringen till ett växande antal negativa hälsoeffekter.

Studier från Ronneby har observerat samband mellan PFAS-exponering och en rad allvarliga sjukdomar. Det rör sig om allt från olika cancerformer till ökad risk för diabetes, polycystiskt ovarialsyndrom, höga blodfetter och benbrott till följd av benskörhet. Listan över potentiella hälsoeffekter har vuxit i takt med att forskningen framskridit.

Efter tio års juridisk kamp vann de drabbade en viktig seger i Högsta domstolen. Domstolen slog fast att de mycket höga halterna av PFAS i blodet utgör en personskada. Däremot tog domstolen inte ställning till hur skadeståndet skulle beräknas, vilket har skapat en ny och problematisk situation för de drabbade.

Ronneby kommun menar nu, genom sitt försäkringsbolag Länsförsäkringar, att endast den som kan bevisa att just den egna sjukdomen orsakats av PFAS har rätt till ekonomisk ersättning. För övriga blir den personskada som Högsta domstolen konstaterat i praktiken värdelös ur ekonomisk synvinkel. Detta trots att domstolen slagit fast att skada förekommit.

Även vägen via staten har visat sig vara blockerad. Justitiekanslerns beslut att avslå de drabbades anspråk grundar sig på preskription. I beslutet hänvisas dessutom till de riktvärden som Livsmedelsverket använde 2014. I dag vet man att dessa riktvärden var kraftigt underskattade, eftersom industrin har undanhållit viktig toxikologisk information.

Här uppstår en principiell konflikt mellan miljömedicin och civilrätt. Miljömedicinsk forskning bygger sällan på att man kan förklara varför en enskild individ blivit sjuk. Vetenskapen kan däremot visa att en exponering ökar risken för sjukdom i en befolkning. Samma problematik finns för tobaksrökning, luftföroreningar och många arbetsmiljöexponeringar. Även om en exponering fördubblar risken innebär det att hälften av fallen skulle ha inträffat ändå. Det blir därmed nästan omöjligt för en enskild person att bevisa att just hen är det extra fallet som orsakats av exponeringen.

Om samhället kräver ett sådant bevis blir konsekvensen att de mest långlivade miljögifterna i praktiken aldrig leder till ersättning. Kostnaden flyttas från den som orsakat utsläppet till den som drabbats av det, vilket ur många perspektiv framstår som orimligt och orättvist.

Problemet blir särskilt tydligt för de barn som exponerats redan under fosterlivet. Många av de sjukdomar som kopplats till PFAS grundläggs tidigt men visar sig först långt senare. Hormonsjukdomen PCOS är ett exempel där exponeringen sker före födseln, medan diagnosen ofta ställs först när kvinnan som vuxen söker vård för infertilitet. Testikelcancer är ett annat exempel där sjukdomsprocessen tros initieras tidigt men diagnosen ofta ställs flera decennier senare, vanligtvis när mannen är i 30-årsåldern.

Samtidigt använder rättssystemet en tioårig preskriptionstid. Om ersättning bara ska utgå när sjukdom kan påvisas i närtid riskerar de människor som exponerats under livets mest känsliga period att förlora sin rätt till ersättning. Rättssystemet saknar i dag verktyg för att hantera extremt persistenta kemikalier och skadeföljder med lång latenstid.

Detta borde mana till eftertanke. För snart 60 år sedan varnade läkaren och forskaren Hans Palmstierna för en ny grupp extremt svårnedbrytbara fluorerade kemikalier, en varning som bland annat rapporterades i Dagens Nyheter i maj 1968. Statliga utredningar upprepade därefter att PFAS borde ses som ett allvarligt hot mot miljö och hälsa. Ändå fortsatte användningen att öka kraftigt.

I dag har Sverige identifierat fler än 10 000 PFAS-förorenade områden runt om i landet. Många av dessa är kopplade till brandskum som använts av bland annat Försvarsmakten under decennier. Omfattningen av problemet är således betydande och berör stora delar av landet.

Historien riskerar dessutom att upprepas. De PFAS-ämnen som nu fasas ut har redan ersatts av nya varianter. Återigen befinner sig samhället i samma situation: först utsläpp, därefter exponering, sedan årtionden av forskning och till sist en juridisk process där de drabbade förväntas bevisa det som vetenskapen sällan kan bevisa på individnivå.

Kallinge handlar därför inte bara om en kommun eller ett förorenat dricksvatten. Fallet blottlägger en grundläggande svaghet i det svenska rättssystemet. Samhället kan inte ha en ordning där de mest långlivade kemikalierna också är de svåraste att utkräva ansvar för. Det krävs ett systemskifte för att hantera den här typen av långsamma miljökatastrofer där skadorna visar sig först efter decennier.