Omkring 20 000 svenskar får varje år en ny höftled inopererad, oftast på grund av artros som orsakar smärta och stelhet i höft och ljumske. Väntetiderna för operation kan vara långa, och många patienter får höra att de inte bör operera sig för tidigt eftersom höftproteser traditionellt ansetts ha begränsad hållbarhet. Nu visar dock en omfattande internationell studie att moderna höftproteser kan hålla betydligt längre än tidigare antagits – för de flesta patienter kan de fungera livet ut.

Professor Ola Rolfson vid Sahlgrenska akademin, som är en av författarna bakom studien, berättar att han ofta får höra från patienter att deras läkare på vårdcentralen har väntat med att skicka remiss till ortoped, just med argumentet att protesen har begränsad livslängd. Den nya forskningen utmanar denna uppfattning och kan förändra hur vården hanterar höftledsartros.

Studien, som publiceras i den välrenommerade medicintidskriften The Lancet, har analyserat data från nationella register och tidigare studier i 18 länder, däribland Sverige. Totalt har forskarna gått igenom uppgifter om 1,9 miljoner inopererade proteser, studerat olika material och undersökt hur länge proteserna fungerat innan patienterna behövt en ny operation.

Resultaten är betydligt mer positiva än tidigare forskning. Studien visar att mer än 92 procent av moderna höftproteser förväntas fungera efter 30 år. Detta är en markant förbättring jämfört med tidigare data som visade att endast 58 procent av implantaten fungerade efter 25 år. Skillnaden förklaras av att äldre studier tittade på proteser tillverkade av material som inte längre används inom vården på grund av högre slitage och ökad risk för komplikationer.

Den avgörande förändringen kom runt millennieskiftet när höftledsproteserna började tillverkas av mer slittålig plast och keramik. Dessa nya material har minskat risken för att benet i leden bryts ner och att protesen lossnar, vilket var vanligare problem med äldre proteser.

Ola Rolfson betonar att studien ger både primärvård och patienter ett bättre beslutsunderlag. Han konstaterar att den som får en höftprotes inopererad i dag nästan kan räkna med att den håller hela livet. För personer som redan har en äldre höftprotes finns dock ingen anledning till oro, så länge de är symtomfria behöver protesen inte bytas ut i förebyggande syfte.

I dag är genomsnittsåldern för höftledsoperation 69 år, men enligt Rolfson dras åldersspannet numera ut lite åt båda hållen. Fler yngre under 45 år opereras nu, bland annat just eftersom de nya proteserna håller så pass länge. Samtidigt opereras också fler äldre över 90 år, delvis för att de är friskare men också för att vården har lärt sig att operationerna går bra även för äldre patienter.

Enligt statistik från Ledprotesregistret hade 235 158 personer i Sverige en höftprotes år 2024. De flesta är i åldrarna 65–84 år och det är vanligare bland kvinnor än män. Var sjunde 85-åring i Sverige har minst en höftprotes, vilket visar hur vanligt ingreppet är i den äldre befolkningen.

Behandlingen av höftledsartros börjar dock alltid konservativt. De flesta patienter blir hjälpta av rörelseträning, fysioterapi och ökad kunskap om sjukdomen. Operation blir aktuellt först när inget annat hjälper och besvären är stora i vardagen. Rolfson betonar att grundbehandlingen först måste vara uttömd, ofta utifrån devisen att ”oskuret är bäst”.

Även om många har mycket att vinna på ett ingrepp finns det alltid risker. Därför fattas ett gemensamt beslut mellan läkare och patient där man gör en avvägning av risk och nytta. Det är också viktigt att ha realistiska förväntningar – en ny höftled garanterar inte alltid att smärtan försvinner helt, då andra besvär i kroppen kan samspela med artrosen.

Vid en operation ersätts lårbenshals, lårbenshuvud och ledskål med konstgjorda delar tillverkade av metall i kombination med plast eller keramik. De moderna höftproteserna har funnits i drygt 20 år, och i den nya studien har forskarna använt data från dessa två decennier för att kunna beräkna hur hållbarheten förväntas se ut efter 30 år.

Den nya forskningen kan få betydande konsekvenser för hur svensk sjukvård hanterar patienter med höftledsartros och kan möjligen bidra till att fler patienter får hjälp tidigare i sjukdomsförloppet.