Statens uppgift är att bota sjukdomar, inte att ge meningsfulla liv, menar den välkände filosofen Torbjörn Tännsjö. Han riktar skarp kritik mot det relativt nya begreppet ”existentiell hälsa” som den nuvarande regeringen vill lyfta fram och prioritera. Tännsjö kallar rakt ut satsningen för slöseri med samhällets resurser.

Debatten om existentiell hälsa har på senare tid fått allt större utrymme i den svenska sjukvårdspolitiken. Begreppet handlar om individens upplevelse av mening, sammanhang och välbefinnande i tillvaron – aspekter som går bortom den rent medicinska hälsan. Regeringen har signalerat att man vill integrera denna helhetssyn på hälsa i vården, något som nu möter motstånd från filosofiskt håll.

Torbjörn Tännsjö, som är professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och en av Sveriges mest profilerade filosofer, ifrågasätter grundläggande var gränsen för statens ansvar ska gå. Hans ståndpunkt är tydlig: samhället ska genom sjukvården behandla sjukdomar och lindra fysiskt och psykiskt lidande, men det är inte statens roll att säkerställa att medborgarna upplever sina liv som meningsfulla.

Kritiken kommer vid en tidpunkt då den svenska sjukvården står inför omfattande utmaningar. Vårdköerna är långa, personalbrist råder inom flera vårdområden och resurserna beskrivs av många som otillräckliga för att möta grundläggande vårdbehov. I detta läge anser Tännsjö att det är oansvarigt att bredda vårduppdraget till att även omfatta existentiella frågor.

Begreppet existentiell hälsa har sitt ursprung i forskning om palliativ vård och livskvalitet hos svårt sjuka patienter. Inom denna kontext har det visat sig att patienters upplevelse av mening och sammanhang kan påverka både livskvalitet och förmåga att hantera sjukdom. Under senare år har begreppet emellertid breddats och lyfts fram som relevant för hela befolkningen, inte bara för de svårast sjuka.

Förespråkare för existentiell hälsa argumenterar för att en helhetssyn på människan är nödvändig för effektiv vård. De menar att psykiskt och fysiskt mående är tätt sammanlänkat med hur vi upplever vår tillvaro och att vården därför måste ta hänsyn till fler dimensioner än enbart kroppsliga symtom. Denna syn har fått visst genomslag både inom vårdorganisationer och i politiska sammanhang.

Regeringens ambition att lyfta existentiell hälsa speglar en bredare trend inom europeisk hälsopolitik, där en mer holistisk syn på hälsa gradvis vunnit mark. Världshälsoorganisationen WHO har länge definierat hälsa som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast frånvaro av sjukdom eller handikapp”, vilket öppnar för en vid tolkning av vårduppdraget.

Men Tännsjö ser denna utveckling som problematisk. Han varnar för att statens resurser riskerar att spridas alltför tunt om uppdraget blir för brett. Enligt hans resonemang finns en fundamental skillnad mellan att behandla sjukdom och att hjälpa människor att finna mening i tillvaron. Det senare anser han vara en privat angelägenhet där staten inte har något att göra.

Frågan aktualiserar en djupare politisk-filosofisk diskussion om välfärdsstatens gränser och ansvar. Var går skiljelinjen mellan legitima kollektiva åtaganden och områden som bör vara individuella eller civilsamhälleliga angelägenheter? Detta är frågor som har debatterats under hela välfärdsstatens historia, men som nu får ny aktualitet i takt med att synen på hälsa förändras.

Diskussionen om existentiell hälsa kommer sannolikt att fortsätta engagera både vårdprofessionen, politiker och filosofer under kommande tid. I en tid av knappa vårdresurser och växande behov blir prioriteringsfrågor alltmer angelägna. Torbjörn Tännsjös kritik representerar en principiell invändning mot vad han ser som ett överambitiöst välfärdsåtagande som riskerar att försvaga vårdens kärnuppdrag.