Mitt i krisen – nu ska stormakterna enas om en ny FN-chef

Förenta nationerna står inför ett av de svåraste lägena i organisationens historia. Humanitära hjälpinsatser bryter samman, fredsbevarande styrkor dras tillbaka från konfliktområden, och säkerhetsrådet förmår inte agera i någon av de stora krissituationer som präglar världen just nu. Samtidigt stundar ett avgörande vägval: när generalsekreterare António Guterres avgår nästa år ska organisationen utse sin efterträdare – i vad många bedömare kallar det viktigaste toppvalet på decennier.

Läget i fält är akut. I flera av de värst drabbade regionerna, inte minst i delar av Afrika och Mellanöstern, nekas mödrar mat till sina undernärda barn till följd av att FN:s humanitära program tvingats skära ner dramatiskt. Finansieringen minskar samtidigt som antalet konflikter och naturkatastrofer ökar. Enligt internationella hjälporganisationer är klyftan mellan behov och tillgängliga resurser större än på mycket lång tid.

Parallellt pågår en tillbakadragning av fredsbevarande styrkor från flera uppdrag. Utvecklingen har varit särskilt tydlig i Mali, där FN:s insats MINUSMA avvecklades under 2023 efter att landets militärregering krävt att styrkorna skulle lämna landet. Även i andra insatser, som i Demokratiska republiken Kongo och i Sydsudan, har trycket ökat på FN att reducera sin närvaro. Experter varnar för att vakuumet snabbt fylls av väpnade grupper och att civilbefolkningen blir den stora förloraren.

I bakgrunden ligger det säkerhetspolitiska dödläget i säkerhetsrådet. De fem permanenta medlemmarna – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike – har allt svårare att enas. Rysslands invasionskrig i Ukraina har gjort samarbetet i rådet i praktiken omöjligt i flera centrala frågor, och vetorätten används i allt högre utsträckning som ett politiskt vapen snarare än en sista utväg. Under de senaste åren har Ryssland lagt veto mot flera resolutioner om Ukraina, medan USA har blockerat uttalanden om Israels krigföring i Gaza. Resultatet är ett säkerhetsråd som allt oftare står handlingsförlamat.

Mot denna bakgrund ska organisationen nu välja en ny generalsekreterare. Ämbetet, som formellt tillsätts av generalförsamlingen på rekommendation av säkerhetsrådet, har en outtalad rotationsprincip mellan världsdelar. Nästa på tur är enligt denna informella ordning Asien, eller möjligen Stillahavsområdet. Flera namn har redan nämnts i diplomatiska kretsar, däribland företrädare för länder som Indien, Indonesien och Thailand. Även ett antal kvinnliga kandidater förs fram, vilket skulle bryta ett mönster där organisationen aldrig haft en kvinnlig generalsekreterare.

Valet är inte bara en fråga om person. Det handlar i minst lika hög grad om vilken roll FN ska spela i en värld där maktbalansen förskjuts. Kina stärker sitt inflytande i Globala syd, USA och Ryssland befinner sig i öppen konfrontation, och många mellanstora stater efterfrågar en reform av säkerhetsrådet där Afrika och Latinamerika i dag saknar permanenta platser. Reformkraven är dock långt ifrån nya, och något brett genombrott väntas inte inom den närmsta framtiden.

Guterres, som tillträdde 2017, lämnar ett blandat arv. Han har varit en tydlig röst för klimatåtgärder och för ett starkare skydd av civila i konfliktzoner. Samtidigt har hans mandatperiod präglats av ett allt svagare handlingsutrymme, inte minst på grund av stormakternas motstridiga intressen. Kritiker menar att han i flera lägen varit alltför försiktig, medan anhängare pekar på att förutsättningarna varit närmast omöjliga.

Frågan om vem som kan rädda FN är dock kanske fel ställd. Snarare handlar det om huruvida medlemsländerna över huvud taget vill rädda organisationen. FN är i grunden en spegel av världsordningen – när den är splittrad blir också organisationen förlamad. Utan en bred uppgörelse om hur säkerhetsrådet ska reformeras och hur internationella insatser ska finansieras kommer nästa generalsekreterare att stå inför samma omöjliga ekvation som företrädaren, oavsett person.

Det som står på spel är inte bara FN:s framtid som institution, utan hela idén om multilateralt samarbete. I en tid när krig, klimatförändringar och pandemier överskrider nationsgränserna har världen aldrig haft större behov av en fungerande global arena. Frågan är om medlemsländerna är beredda att ge den arenan det stöd och den makt den kräver.